I Nya testamentet framställs enhet både som något som redan är och som något blivande, något som växer fram. I Efesierbrevets fjärde kapitel gör Paulus tydligt att det bara finns en enda odelbar Kristi kropp, alltså något som är.
Men i samma kapitel ger han även bilden av en kropp där vi alla ska växa upp till mognad i Kristus, till enhet i tron och till kunskapen om Guds Son.
Trons enhet kan inte reduceras till en doktrin, även om det naturligtvis är viktigt att kunna enas runt sunda läror som bygger på Skriften. Tron är en aktiv tillit till Gud i det dagliga livet, en vandring med Herren. Och en sådan tro äger ingen av oss på ett statiskt sätt, den uppstår när ordet ”blir levande” och berör det inre som ett Herrens tilltal.
När individer eller ett helt folk handlar i tro så öppnar det för Guds handlande i den övernaturliga dimensionen. Är det möjligt för Kristi kropp i Sverige att nå fram till trons enhet i större mått än vad vi gjort? Det är inte bara möjligt utan helt nödvändigt om vi vill se de större andliga genombrotten komma.
När Mose återvände till Egypten var judarna till en början skeptiska och kritiska. Men när han förmedlade Guds ord om påskalammet så enades hela folket i en gemensam tro.
Alla följde instruktionerna de fått och när den natten kom satt de alla i hus med blod på dörrposterna och åt det helstekta lammet. Så räddades deras förstfödda undan döden och genom denna kollektiva tro gick hela folket ut i frihet från slaveriet.
Ett drygt år senare stod de vid Kanaans södra gräns och lika stark som den kollektiva tron varit i Egypten, lika stark var då den kollektiva otron. Och den gjorde det omöjligt för dem att gå in i det som Gud utlovat och förberett för dem. Även de få som hade tro blev hindrade av den allmänna otron och fick vänta ytterligare fyrtio år. Hur kunde det bli så?
Klart är att det inte främst var yttre faktorer som låg bakom. Förutom en sammanstötning med amalekiterna så var folket tämligen isolerat under ökenvandringen. Nej, det var främst det som pågick bland dem som ledde till att de faktiskt stod emot Gud när det avgörande ögonblicket kom.
En faktor till varför det hände kom i dagen genom Koras uppror. Han, tillsammans med tvåhundrafemtio av de folkvalda ledarna, ifrågasatte Moses ledande ställning. Det är tydligt att det var deras avundsjuka och begär efter inflytande som låg bakom.
När de framförde att det var minsann inte bara Mose som Gud talade till, så underminerades förtroendet för Mose till den grad att det folk som lämnat Egypten under hans ledarskap var beredda att stena honom till döds när landet skulle intas. Vi kallar detta för ”jantelagen” i vår tid.
För att se Guds handlande beröra större sammanhang behöver vi stå enade i en kollektiv tro. För att ”inta” ett land räcker det inte med enskilda predikanter, inte ens en enskild kyrka eller ett samfund. Kyrkolandskapet har sett ut som det gör under en längre tid vilket medfört att det för oss blivit ett ”normaltillstånd”.
Frågan är om det är det i Guds ögon? Jag tvivlar på det. När kyrko-, samfunds- och rörelseidentitet är starkare än en gudsrikesidentitet så avtrubbar och låser det oss till att lyssna till profetröster från andra sammanhang än de vi gett vårt erkännande.
Självupptagenhet och stolthet över det egna sammanhanget ger näring åt tankar som ”väckelsen ska börja hos oss” och sedan får andra gärna komma till oss för att få del av det. Glöm det! Herren har sökt sända väckelse, förnyelse och upprättelse via enskilda redskap ett antal gånger till vårt land.
Och vi har i stort sett reagerat likadant varje gång. Många individer har blivit berörda, men från det vi kan kalla den officiella kristenheten har det främst varit frågan om kritik, varningar, utfrysningar och liknande. Vi kommer inte se någon större Andens rörelse i vårt land förrän vi på allvar gör upp med detta och i handling visar på ödmjuk omvändelse.
Gud har alltid använt budbärare som förmedlat hans tilltal i en större kontext, som exempelvis Mose i Egypten. Är det ett ord från Herren så kommer Anden bära vittnesbörd om det i lyssnarnas hjärtan. Bejakas det så kan också kollektiv tro uppstå i det större sammanhanget.
När Haggai bar fram Herrens ord så tog hela folket emot det och många år av passivitet bröts. Under cirka femton års tid hade de försummat det pågående tempelbygget, men under tiden varit aktiva med att bygga sina egna hus.
I överförd mening kan det stå för hur vi varit upptagna med att bygga vår egen rörelses hus men försummat byggandet av det större gemensamma. I det läget så gav deras sådd ingen eller liten skörd, något som tyvärr också stämmer med vår situation.
Men när den kollektiva tron åter restes upp i deras hjärtan så satte de i gång att gemensamt färdigställa templet (Hagg 1:7-14). Om kollektiv tro uppstår när många bejakar och tar emot ett tilltal som Herrens ord så har vi problem i Sverige eftersom vi som Guds folk är så fragmentiserade.
Vill vi bli enade i tron? Det finns faktiskt fog att ställa den frågan. Efter det att Kanaan intagits så miste folket mycket av den gemensamma identiteten av att vara ett enda folk. Under århundraden framåt kom de att främst identifiera sig med sin stamtillhörighet i stället för att vara enade som ett Guds folk.
Detta ledde till många inbördes brytningar och strider mellan stammarna där exempelvis Benjamin var nära att utrotas av sina bröder. Även om flera av domarna lyckades ena delar av folket så bestod det inte efter domarens död.
På liknande sätt har vi som sagt vant oss vid att det är något sorts normaltillstånd att vi främst identifierar oss med en kyrko- eller samfundsidentitet. Och därav uppstår spänningar och strider kristna emellan. Det medför också att vi egentligen bara är beredda att lyssna till röster och ledare som är ”godkända” i det egna sammanhanget.
Så frågan är, vem skulle kunna tala ut Herrens budskap i dag på ett sådant sätt att Kristi kropp i Sverige skulle ta det till sig och ställa sig i en gemensam tro för det djupgående andliga genombrott vi så desperat behöver?