John Ongman var initiativrik och fick idén till en bibelskola efter att ha träffat evangelister från Helgelseförbundets nystartade bibelskola. Ett beslut om bibelskola togs vid de baptistiska närkeförsamlingarnas distriktsmöte år 1891.
Bibelskolan kom till stånd i juli samma år och även året därpå hölls en kurs. Söndagsskollärare och evangeliets förkunnare av båda könen och andra personer fick delta. Tolv av de tretton eleverna kände sig kallade att förkunna evangelium. Men vem skulle sända ut dem?
Just då fanns det i församlingen en liten missionscirkel, som under väckelsen 1890–91 bildats för att stödja en amerikansk missionär i Paris. Nu behövde han inte längre gruppens stöd. Ongman vädjade till den lilla missionscirkeln att sända ut evangelisterna, vilket den sade ja till.
Den ombildades till en missionsförening, Örebro missionsförening (ÖM), i april 1892. Föreningen hade 25 medlemmar och ordförande var John Ongman. Dess uppgift var att sprida evangeliets ljus till mörkare orter i Sverige men också till andra länder.
Ongman var sedan sin USA-tid van vid självständighet och hade en stark vilja. Betelförsamlingen hade vid denna tid en styrelse, som hade hand om de ekonomiska ärendena och kunde besluta utan församlingens hörande.
Det blev skiljaktigheter mellan Ongman och församlingens ledande män, och Ongman protesterade. Missionsföreningens verksamhet sågs inte heller med enbart blida ögon av en del av baptistsamfundets ledare.
Det faktum att ÖM sände ut kvinnliga evangelister väckte ogillande. Denna fråga togs upp på Baptistsamfundets konferens år 1896 och man talade nedlåtande om ”Ongmans flickor”.
Ongman hade ett gott förhållande till församlingens medlemmar, men klyftan mellan honom och några av församlingens ledande män ledde till att han sade upp sin tjänst i november 1896. Ärendet fick vila en tid.
Under sommaren året därpå begärde ett antal medlemmar flyttningsbetyg för att grunda en andra baptistförsamling i staden. Den 27 augusti 1897 bildades denna församling, som fick namnet Filadelfiaförsamlingen.
John Ongman kallades till dess pastor och svarade ja. De flesta av medlemmarna i missionsföreningen tillhörde denna nya församling. De byggde en ny kyrka och när den invigdes, var den nästan helt betald, eftersom många bidrog med både ekonomiska medel och arbetsinsatser.
Efter några år försonades de båda baptistförsamlingarna. Åren 1904 och 1905 blev en väckelsetid, som en följd av väckelsen i Wales. Den blev en förberedelse för pingstväckelsens genombrott 1907.
Jag citerar ur boken En trons hövding:
”Under vintern och våren 1904 bröt en omfattande väckelse ut i Örebro. Många blev omvända till Gud och anslöt sig till verksamheten. Lokalen kunde inte rymma alla, som ville vara med på mötena.
På hösten 1905 blev en mäktig ande utgjuten först över bibelskolan och sedan över församlingen. Den var på visst sätt säregen i sina yttringar. En Närketidning skriver härom: ’Vad mången troende bedit om och längtat efter under lång tid, är nu för handen. Det var i början av förra veckan, som vi kunde förstå, att väckelsen var nära.
Det var i Filadelfiakyrkan på tisdagsaftonen, som en del unga troende mottog Andens kraft. Redan följande dag fick man bevittna egendomliga scener. Somliga var som i dödsångest, och andra var, som det sades på andeutgjutelsens dag, liksom ’druckna av sött vin’.
Men det var först på torsdagskvällen, som fördämningarna på allvar syntes ge vika. En äldre broder stod upp och bekände, att han tagit igen, vad han givit Gud. Ingen visste det bättre än hans familj. Under tårar bad han maka och barn om förlåtelse, varefter han föll ned och bad Gud förlåta allt.
En mängd yngre och äldre män och kvinnor följde hans exempel. Jubelrop och ångestrop blandades till ett nästan öronbedövande larm. Starka karlar grät som barn. Somliga åkallade under djup vånda Gud och bad honom rädda andra, och när dessa steg upp och gick fram, kunde en del icke återhålla sig från att skratta högt av glädje.
Det blev under hela lördagen en brinnande åkallan och bön, och när folket strömmade in i kyrkan på lördagskvällen, kunde den för Guds Ande känslige tydligt förnimma, att Gud skulle vinna en stor seger. Så skedde också. Plattformen var belägrad hela eftermötet med bekymrade, som sökte och erhöll nåd. Att räkna dem kunde inte låta sig göra, men antagligen var de omkring ett hundratal’.
Väckelsen fortsatte. På söndagskvällen kom de bekymrade fram ’i sådana hopar, att plats stundom saknas i smårummen och vid plattformen. Nere i kyrkans sal, uppe på läktarna och till och med på predikstolen sågs knäböjande hopvis’.
Böneringar bildades ute på stan. På Karolinska läroverket och Tekniska skolan fanns dylika böneringar.”