Från första början av Vineyards historia i Norden verkade Gud med under och tecken för att hela och upprätta människor. Men vi var hungriga och bad ständigt om mer av Guds ande.

I samband med Nya vinläglars konferens i Stockholm, med bland annat Marc Dupont, fick vi uppleva en allt intensivare helig närvaro. Snart började många människor komma till våra möten i Stockholm Vineyard för att söka Gud.

Kanske ryktena om märkliga reaktioner också var bidragande orsak till denna växande uppmärksamhet? Visst kunde reaktionerna på gudsmötet uttrycka sig i bubblande skratt, förlösande gråt, hopp, dans och fall, men också ofta i stillhet. Allt handlade om Guds kärleksfulla och helande beröring.

Under några år i mitten av 90-talet hade vi flera förnyelsemöten och konferenser med temat ”Kom helig Ande”. Vi fortsatte med våra husgrupper och bad våra medlemmar prioritera söndagsgudstjänsten. Samtidigt behövde vi som församling bejaka att vi nu var i en besökelsetid.

Det kändes viktigt att vara tillsammans som församling under den här tiden, och samtidigt betjäna alla som besökte oss från andra församlingar. Vi visste att vi inte skulle bygga en megaförsamling av dessa tillresta, därför sände vi hem dem till sina sammanhang och bad att Gud skulle fortsätta sitt verk där.

Inom Torontovälsignelsen fanns ett språkbruk som vi tidigt valde att ändra på. De förklarade att de uttryck som förekom var Andens ”manifestationer”. Jag kunde inte se att det stämde överens med Paulus undervisning i 1 Korintierbrevet 12:7–9 om de andliga nådegåvorna.

Vi beslutade att beskriva det som hände som ”reaktioner” på Guds beröring. Ibland var det kanske en människas egen reaktion på sin brustna situation. Om det visade sig vara demoniska reaktioner, och utdrivandet tog för lång tid eller plats, hjälpte vi alltid personen till ett avskilt rum, där erfarna och trygga förebedjare bad för dem.

Vi hade många hängivna förebedjare, även från andra församlingar. Ett råd från Toronto var att utbilda alla som deltog i förbönen. Vi ville att alla skulle bemötas på rätt sätt. Till exempel försökte vi prioritera att kvinnor bad för kvinnor och att handpåläggning aldrig gjordes på olämpliga ställen på kroppen.

Varje möte hade en ledare med huvudansvar för förbönsstunden. Av praktiska skäl ordnade vi med böneplatser som hade utrymme om någon skulle falla till marken under förbönen. Det hände ju ofta, men vi var alltid noga med att betona att förebedjarna aldrig fick kommunicera en förväntan på en fysisk reaktion, som svar på bön.

Vi uppmuntrade till att undvika att hålla handen på personens panna, då det kunde uppfattas som en välmenande knuff. Ingen skulle manipuleras till att falla.

Ryktet om dessa ”förnyelsemöten” spred sig. Då uppstod plötsligt en utmaning när det gällde vår möteslokal. Restaurangen i Alvik bytte ägare och de nya ägarna chockhöjde hyran. Vi beslöt oss för att försöka hitta en ny lokal, som vi behövde snarast, då vi planerat en stor konferens i januari 1995.

Vi annonserade om konferensen med all information, plus det lilla tillägget ”lokal meddelas senare”. Hela församlingen stod med i bönen om en ny lokal.

I Solna fanns en stor bilhall, där vi själva köpt vår bil. Den innevarande bilförsäljaren hyrde lokalen på ett långtidskontrakt av ett stort försäkringsbolag. Bilförsäljaren önskade nu avbryta hyrestiden, men det gick inte försäkringsbolaget med på, såvida de inte själva kunde hitta en ny hyresgäst. Den hyresgästen ville vi gärna bli.

Vi insåg dock att det var absolut omöjligt för oss att betala den nuvarande hyran. Vi erbjöd i stället en summa som vi – i tro på Guds ekonomiska under – trodde vara möjlig att betala för oss.

Vår kontakt på bilhandeln, själv kristen, gick till sin chef med vårt förslag: att bilhandeln under resterande hyrestid skulle fortsätta betala halva kostnaden, och vi – de nya hyresgästerna – skulle stå för den andra halvan. Vår vän berättade hur nervös han var inför mötet, men han upplevde samtidigt att förslaget var från Gud. Chefen gick glädjande nog med på detta upplägg.

Tre veckor senare skulle konferensen äga rum. Det var bråttom att omvandla lokalen från en gigantisk bilhall till en församlingslokal. Problemet var bara att vi inte hade någonting att inreda med. Hur en tom bilhall, på bara tre veckor, blev förvandlad till en full konferenssal, berättar vi om i nästa artikel.