Under århundraden har man ofta förknippat den kristna kyrkan med en bildningstradition. I kyrkans liv har denna tradition varit en levande och självklar del; man har traderat, lärt nytt och tillskapat bibliotek, skolor och universitet.
Sverige fick dock sitt första universitet först 1477. Var studerade man tidigare?
En linje i kyrkans bildningstradition förvaltades av klosterrörelsen och de tillkommande tiggarordnarnas konvent och utbildningscentra. De senare har tidigare i denna serie omtalats, och det fanns skolor vid de enskilda klostren och konventen. Inte minst dominikaner och franciskaner tillskapade efter hand internationella lärdomscentra.
En annan linje var den utbildning som skedde vid biskopssätena, det vill säga vid domkyrkorna. I de svenska stiftsstäderna grundlades dessa skolor vid domkapitlen för att utbilda präster, i de flesta fall skedde detta vid mitten av 1200-talet.
Redan 1219 hade för övrigt påven Honoris II uppmanat det svenska prästerskapet att skicka lämpliga studenter till Paris för att studera teologi, eftersom han önskade en välutbildad teolog vid varje domkyrka. Det dröjde dock en tid innan hans önskan uppfylldes.
Vid dessa katedralskolor fick man som scholares studera latin, dialektik/logik och retorik. Efter grundläggande studier och vigningar blev man chorales och gjorde även ”kortjänst”, ofta i ett par år. Man fick alltså såväl teoretisk som praktisk utbildning innan församlingstjänst väntade.
Några fick förmånen att studera utrikes. Även mindre bemedlade med studiebegåvning kunde sändas i väg till fortsatta studier med ekonomisk hjälp från det till biskopen inkomna tiondet, till exempel del av fattigtiondet. Huvudströmmen av studenter fram till 1300-talets mitt for till Paris universitet, som hade filosofi och teologi som specialitet.
Under den så kallade påveschismens tid (då Parisuniversitetet låg under Avignonpåven), blev universitetet i Prag det universitet som intog en särställning för svenska studenter.
När denna möjlighet stoppades av interna skäl for man i stället till tyska universitet, såsom i Rostock, Leipzig, Erfurt och Köln, men även till Wien och andra platser. I Rostock läste till exempel den blivande och berömde Linköpingsbiskopen Hans Brask.
Ett behov av ett universitet på svensk mark kom att växa fram. Jakob Ulvsson (omkring 1435–1521), som verkade som ärkebiskop i Uppsala från 1469, var väl medveten om detta.
Upprinnelsen till Uppsala universitet ligger i en hemställan från den kyrkliga provinsialsynoden, med Ulvsson i spetsen, om att få starta ett universitet i Sverige. Denna besvarades i form av en påvlig bulla från Sixtus IV, daterad den 27 februari 1477. Här gavs tillåtelse att upprätta ett svenskt universitet (eller studium generale med medeltida terminologi), med rättigheter att utdela värdigheter som baccalaureus, licentiatus, doktor och magister.
Vid universitetet skulle ärkebiskopen, och hans efterträdare, fungera som kansler. Ärkebiskopen, tillsammans med riksrådet, utfärdade några månader senare, den 2 juli 1477, ett privilegiebrev för det nya universitetet.
Mottot blev: Gratie veritas naturae, med betydelsen ”Nådens och naturens sanning”, eller ”Sanning genom Guds nåd och naturen”.
Verksamheten tog sin början på Birgittadagen, den 7 oktober 1477. Förebilden var Parisuniversitetet med sina fyra fakulteter (teologiska, filosofiska, juridiska och medicinska).
Universitetet i Uppsala startade dock blygsamt och förmodligen kunde man i den senmedeltida fasen aldrig utveckla verksamheten till mer än att omfatta studier till en baccalaureat. Om man ville fördjupa studierna fick man därför även fortsatt resa utomlands.
Verksamheten omnämns inte efter år 1515, och under Gustav Vasas tid låg den helt nere. Sporadisk verksamhet fanns kort därefter, men det varaktiga återupprättandet skedde först 1593, då lön för sju professorer säkrades.
Gustav II Adolf utökade genom ett kungabrev 1621 antalet professorer till sjutton och stärkte bredden genom att tillse att alla fyra fakulteter företräddes. Genom en stordonation några år senare (1624) säkerställde kungen universitetets ekonomi för lång tid framåt.
Efter det att Uppsala universitet grundlagts, krävde ärkebiskop Ulvsson att prästerna vid domkyrkorna i kyrkoprovinsen skulle studera minst tre års kanonisk rätt vid detta universitet, alternativt fem års studier i teologi eller kanonisk rätt vid något universitet utomlands. Själv hade han studerat i Rostock och Paris.
Han verkade även, sammantaget under fem år, vid kurian i Rom.
Som ärkebiskop kom Jakob Ulvsson att bli banbrytande även vad gäller boktryckarkonstens införande i Sverige.
I sitt testamente förordnade han att han skulle begravas i Uppsala domkyrka. En modern gravhäll finns i dag öster om högkoret och hällen har inskriptionen: ”Jakob Ulvsson. Ärkebiskop 1469–1515. Uppsala universitets grundare.” Utanför domkyrkan, i sydväst, återfinns han avbildad högst upp på en pelare, på knä bedjande, iförd mitra och kräkla.
Av de tidiga senmedeltida lärarna vid universitetet återfinns ett mer bekant namn, nämligen Ericus Olai (död 1486), som skrev ett verk ( Chronica regni Gothorum) som omfattar Sveriges historia till omkring 1470. Han har benämnts som ”den svenska historieskrivningens fader”. Själv hade Ericus Olai studerat i Rostock, där han blev magister artium 1452.
År 1459 blev han yngste kanik vid domkapitlet i Uppsala, och 1475 skrevs han in för vidare studier i Siena och mottog där graden magister in sacra theologia. Vid Uppsala universitets tillkommelse benämns han doctor sacre theologie och blev universitetets förste professor i teologi.
Ett par år senare omnämns han tillika som dekan vid domkapitlet i Uppsala.
Genom bevarade föreläsningsanteckningar av en student, Olaus Johannis Gutho, känner vi till en del av innehållet i några av Ericus föreläsningsserier.
Olaus inträdde nämligen i brödrakonventet i Vadstena, där anteckningarna först bevarades i konventets boksamling och senare hamnade i Uppsala universitets bibliotek, Carolina Rediviva.