Med reformationen och Martin Luthers giftermål med den före detta cisterciensernunnan Katharina von Bora (1499–1552), öppnades på ett särskilt sätt vägen för de reformerade prästerna att gifta sig. Paret Luther fick sedan sex barn på tio år och Luther kunde skriva: ”Det finns ingen mer kär, vänskaplig och charmerande relation, gemenskap eller samhörighet än ett gott äktenskap.”
Redan tidigare samma år som Luther ingått äktenskap hade den svenske reformatorn Olaus Petri ingått äktenskap i Storkyrkan i Stockholm, den 12 februari 1525.
Dessa händelser var på sin tid sensationella och fick som resultat att prästhem formades och en prästgårdskultur började ta form. Liksom Luther och Katharina öppnade upp sitt hem för många och långa samtal, kom prästgårdarna i Sverige under århundraden att fungera som viktiga mötesplatser i socknar runt om i landet.
I herdaminnen, redovisningar över hur prästernas liv sett ut, kan man finna uppgifter hur prästhemmen fungerade redan på 1500-talet.
Omständigheterna var naturligtvis mycket olika. En del levde under knappa förhållanden, andra mer välbärgade. I många odlades en bildad kultur. Många av de präster som redan på 1500-talet gifte sig – man räknar med att hälften av prästerna då gift sig och bildat familj – fick söner som i sin tur blev präster, och många kvinnor som var prästbarn blev prästfruar.
En prästhems- eller prästgårdskultur utvecklades och fick stor betydelse. Som en förlängning av detta och med många prästbarn som nådde höga positioner, skriver teologiprofessorn Åke Andrén: ”Den roll prästbarnen kom att spela i samhället är ett uttryck för att prästhemmet höll hög intellektuell standard och att prästfamiljen hade goda sociala kontakter.”
Professorn i historia, Sten Carlsson, har också uppmärksammat saken, då han noterat att ”[e]n mycket stor del av Sveriges ledande kulturpersonligheter fram till och med 1800-talet” hade vuxit upp i prästhem.
Han nämner vidare att det i många stift fanns prästsläkter där prästkandidater fostrades, generation efter generation, och att söner efterträdde sina fäder i samma församling i flera århundraden. Många av dessa släkter fostrade även dem som kom att inneha kyrkans högsta ämbete.
Men prästgårdarna genererade även ett stort allmänt studieintresse och en lång rad prästsöner blev, som även Andrén korrekt konstaterade, ledande personer, bland annat officerare, naturvetare, läkare och skönlitterära författare.
Bland dessa kan nämnas medicinarna Urban Hiärne, Olof Rudbeck och Nils Rosén von Rosenstein, vetenskapsmännen Emanuel Swedenborg, Carl von Linné och Jöns Jacob Berzelius, författarna Johan Henrik Kjellgren, Per Daniel Atterbom, Erik Johan Stagnelius och Gunnar Wennerberg, och regissören Ingmar Bergman (som ju negativt brottades med sin uppväxt på ett flertal sätt, men inte sällan utifrån kristet präglad tematik).
Även prästdöttrarna kom att spela en stor kulturell roll, inte minst som bevarare och traditionsförvaltare av denna prästgårdskultur, som ofta var en enklare form av högreståndskultur. Prästfruns kulturtraderande funktion blev mycket tydlig i de fall prästdöttrar gifte sig med präster som kom från bondemiljö. Hon kunde emellanåt också fungera som hela socknens kvinnliga förebild och ses som en ”sockenmoder”.
År 1740 var nästan 60 procent av prästfruarna prästdöttrar; 1860 var siffran 37 procent.
Prästgården kunde alltså fungera som ett bygdens centrum för kultur och utbildning. Prästen var inte sällan socknens ende lärde, samtidigt som han bodde i sin församling och långt fram i tiden även brukade sin gård såsom bönderna brukade sina. Inte sällan ser man att präster var innovativa på jordbruksutvecklingens område.
Vid sidan om sina egna barn tog prästen och prästfrun i otaliga fall även hand om studiebegåvade fattiga pojkar och hjälpte dem till utbildning.
Under de sista decennierna av 1900-talet påbörjades en massiv avveckling av prästgårdarna. De har omdisponerats eller sålts, ofta av ekonomiska skäl.
Inte sällan har därmed en väsentlig pastoral möjlighet till folklig förankring gått förlorad och en historiskt sett enastående prästgårdskultur i det närmaste helt gått i graven.