Genom handelsutbytet i både väster-, söder- och österled hade enskilda och grupper av nordbor kommit i kontakt med kristen kultur, kristen tro och sed redan innan Ansgarmissionen.
Några hade primsignats, det vill säga påbörjat inskolningen till kristen tro, andra hade fullföljt och låtit sig döpas. En del stannade borta, till exempel i England eller på Irland, andra förde med sig den nya tron hem.
På hemmaplan vittnar runstenstexter om kristen tro: ”Adisa reste stenen efter Gudfast, sin son. Gud hjälpe hans ande”; ”Bed vår Fader vår till ro och hugnad för hans själ och för Radborgs själ. Gud give deras själ himmelriket.”
När de kristna i hembygden blev fler följde kyrkbyggen, de tidigaste i trä. Efter, eller vid sidan om, det att enskilda kristnade stormän byggt en kyrka invid sin gård, följde kyrkobyggen av byalag i sin hembygd. Sockenbildningen började så småningom ta form och lever i många fall kvar i våra geografiska svenskkyrkliga församlingar.
De nya influenserna kom i det långa loppet att leda till ett mentalitetsskifte från hedendom till kristen tro.
Influenserna utifrån kom i tidigaste skede inte minst ifrån västerhavssfären. Det är därför som de delar av Sverige som kristnades först var de södra och sydvästra delarna.
Därifrån spred man tron norröver, mot Mälardalen, som tidigare mest haft kontakter österut, mot Baltikum och utmed de ryska floderna, och nåtts av den nya tron främst via sina handelsplatser.
Vi kan anta att de kristna influenserna från öster i stort stannade på individnivå. Den så kallade Nestorskrönikan visar på kontakter, till exempel att Olof Skötkonungs dotter Ingegärd/Helena gifte sig med en furste i Kiev. Men vi ser inga spår av mission österifrån.
Sverige – med folkuppdelningen göter och svear – kom i stället att färgas av den västliga kyrkosfären. Arkeologiska fynd, Västgötalagens biskopslängd och annat bekräftar ett tidigt inflytande och det finns fortfarande spår av detsamma i kyrkoårets utformning, i våra kalendrar, med mera.
Handelskopplingen västerut var gammal och vikingar grundlade städer på Irland, såsom Dublin och Limerick. Bland annat tog danska vikingar över stora delar av England genom Danelagen 878. Som nämnts antog inte så få människor kristendomen och en del förde den hem till Skandinavien. Gravar, borta och hemma, visar på denna kristnandeprocess.
Men från väst kom också missionärer, som tidigt verkade på skandinavisk mark. De stod i en så kallad iro-keltisk pilgrimsmissionstradition ( peregrinatio pro Christi). Det rörde sig initialt om iriska munkar, som kombinerade pilgrims- och missionsresor: de sökte bot och ville vinna människor för Kristus.
En del av dessa var biskopsvigda, utan stift eller med uppdrag att bilda stift. Intressant är att det finns en koppling mellan denna tradition och Ansgar, eftersom klostret Corbie, där Ansgar fostrades, var ett dotterkloster till Luxeuil, som grundats av Columbanus och som stod i denna iro-keltiska pilgrimsmissionstradition.
Det äldsta belägget för ett medvetet kristet engelskt besök i Skandinavien är munken Willibrords besök hos den danske kungen (cirka 700). Kung Sven Tveskägg (död 1014) satte engelsmannen Gotebald som biskop i Skåne, men denne ska också ha missionerat i Norge och Sverige.
I Norge omgav sig kung Olof den helige (död 1030) med präster och biskopar från England.
Engelska biskopar verkade även i Västergötland. I en kungalängd finner vi uppgifter att Olof Skötkonung i början av 1000-talet döpts av Sigfrid vid S:ta Brigidas källa (iriskt helgon) belägen i Husaby vid Kinnekulle.
Även om denna händelse historisk sett är något osäker räknar vi med att denne Sigfrid från York är den som verkade som missionär i Värend och enligt legenden lät bygga den första domkyrkan i Växjö och som grundlade Växjö stift.
Botvid tillhör kategorin som kristnades i väst och som efter hemkomsten spred kristen tro i sin hembygd. Enligt legenden mördades han av en slav som han friköpt. Tillsammans med Eskil, engelsk biskop som stenades i sin missionsgärning bland svear och göter, benämns han Södermanlands apostel. Hans namn återfinns i Eskilstuna.
David av Munktorp är ännu en engelsk missionär på svensk mark. Han verkade i Västermanland.