I dag skulle nog en del kalla honom arbetsnarkoman. Eller kanske bara ytterligt överlåten. Engelskfödde Francis Asbury var sannerligen kvalificerad för detta: Under sin 45-åriga tjänst i Amerika reste han på hästrygg eller i vagn omkring 48 000 mil, samt levererade cirka 16 500 predikningar.
Han var så välkänd i Amerika att brev adresserade till ”Biskop Asbury, Amerikas förenta stater” hittade fram till honom.
Vilket resultat fick då hans arbete och ryktbarhet? Jo, han satte amerikansk metodism på samfundskartan.
Francis Asbury föddes 1745 i en engelsk arbetarklassfamilj och hoppade av skolan innan han fyllt tolv år för att arbeta som smedlärling. Vid fjorton års ålder hade han ”väckts” in i den kristna tron.
Francis och hans mor besökte metodistmöten, där han snart började predika; han utsågs till metodistisk heltidspredikant redan när han var 21 år gammal.
År 1771, under en samling för metodistpastorer, frågade metodistledaren John Wesley: ”Våra bröder i Amerika ropar högt efter hjälp. Vem är villig att resa över och hjälpa dem?” Asbury anmälde sig som frivillig.
När han i oktober samma år landsteg i Philadelphia fanns det bara 600 metodister i Amerika. Redan inom några dagar gav han sig ut på vägarna för att predika, men pressade sig så hårt att han den vintern blev sjuk. Detta blev början på ett mönster: Under de följande 45 åren led han av förkylningar, hosta, feber, svår huvudvärk, sår och till sist kronisk reumatism, vilket tvingade honom av hästryggen och in i en vagn.
Ändå fortsatte han predika.
Under det amerikanska frihetskriget höll sig Asbury politiskt neutral. För att slippa underteckna en ed som skulle innebära att han avsade sig troheten mot England, och undvika amerikansk militärtjänst, höll hans sig gömd under flera månader. ”Jag anses av vissa som fiende”, skrev han, ”skyldig att gripas med våld och misshandlas.”
Vid krigets slut hade han bibehållit sin trovärdighet hos de segrande amerikanerna och kunde fortsätta sin tjänst bland dem.
Efter kriget utsåg John Wesley engelsmannen Thomas Coke till Wesleys amerikanske överuppsyningsman. Coke ordinerade i sin tur Asbury vid den välkända ”julkonferensen” i Baltimore 1784, vilket blev födelsen för den amerikanska Episkopalkyrkan.
På juldagen invigdes Asbury till diakon, nästa dag till äldste, och den 27 december blev han överuppsyningman (senare använde Asbury, tvärtemot Wesleys råd, termen ”biskop”). Som Coke sade: ”Vi hade väldigt bråttom och fick mycket gjort på kort tid.”
Efter mindre än sex månader återvände Coke till England, och därefter höll Asbury i tyglarna för den amerikanska metodismen.
Organisationsförmåga var Asburys gåva. Han skapade ”kyrkodistrikt”, av vilka samtliga kunde betjänas av kretsryttare – predikanter som reste från kyrka till kyrka för att predika och betjäna, särskilt på landsbygden. Under senare delen av 1700-talet bodde 95 procent av amerikanerna på platser med färre än 2 500 invånare; därmed hade de flesta ingen tillgång till kyrka eller prästerskap.
Detta var en orsak till att Asbury betonade missionsexpansion mellan Tennessees och Kentuckys gräns – trots att hans och andra predikanters liv var i konstant fara för sjukdom och indianattacker.
Enligt levnadstecknaren Ezra Tipple kännetecknades Asburys predikningar mer av iver än konstfärdighet och var mycket effektiva. Tipple skrev att det fanns tillfällen då ”mitt under det att han talade sprang människor upp på fötter som om de hade kallats till Guds domslut”.
Skolavhoppare till trots startade Asbury fem skolor. Han främjade också ”söndagsskolor”, där barn fick lära sig att läsa, skriva och räkna.
Asbury begränsade inte sitt arbete till administration och predikan. Asbury hatade slaveriet och begärde att George Washington skulle anta en antislaverilagstiftning. ”Min ande bedrövades av vissa metodisters beteende”, skrev Asbury, ”att hyra ut slavar på offentliga platser till högstbjudande och att hudflänga och svälta dem.”
Asbury pressade sig själv ända till slutet (1816). Efter att ha hållit vad som skulle bli hans sista predikan var han så svag att han måste bäras till sin vagn.
Vid det laget hade metodismen under hans ledarskap vuxit till omkring 200 000 personer, och hans arv fortsatte med de cirka 4 000 metodistpredikanter som han hade ordinerat. Vid inbördeskriget, några decennier senare, hade antalet amerikanska metodister vuxit till 1,5 miljoner.