Kristnandeprocessen tog förmodligen först fart i de delar av Sverige som hade mest kontakt med det kristna Västeuropa, inledningsvis på individnivå och därefter på kollektiv nivå. Det gäller Västergötland och Östergötland samt delar av Småland.

Med undantag av vissa handelsplatser, såsom Birka (där det fanns kristna på 800-talet) och Sigtuna (som sedan slutet av 900-talet präglats av kristen tro), kristnades Svealand i stort någon eller några generationer senare.

Emedan man kan se tecken på kollektivt kristnande i söder redan på 700- och 800-talet ser vi att detta inte slår igenom i Svealand förrän på 1000-talet, vilket runstensmaterialet pekar på; dessa stenar kan ha fungerat som kristna minnesmärken eller gravstenar innan kyrkor byggts och gravplatser börjat anläggas runt desamma – men efter det, fanns det inte längre något behov av att resa kristna runstenar ute i landskapet.

För de olika delarna av landet, som varit små kungadömen, kom för övrigt kristnandeprocessen att löpa parallellt med en rörelse mot ett enat rike.

Det tredje steget i kristnandeprocessen var det rättsliga. Beslut togs vid de olika landstingen, tidigast i Götalandskapen, kanske också i Jämtland på grund av dess närhet till det kyrkliga centret i Nidaros/Trondheim, och något senare i Svealandskapen.

Det var ofta tredelat: man beslutade om ett förbud mot hednisk kult, man påbjöd kristen tro, kult och rätt, och man tog beslut om kyrkbyggen där gudstjänst skulle firas.

Den förste kungen från de svenska landskapen som vi räknar som kristen var Olof Skötkonung (död cirka 1022). Fadern, Erik Segersäll, hade visserligen döpts, men avföll senare. Olof är också den förste kung som vi vet hade kopplingar både till Götaland och Svealand. Adam av Bremen beskriver honom som rex christianissimus, en mycket kristen kung.

Vi kan förmoda att han var välvilligt inställd till kyrkan och därför gynnade densamma. Tillsamman med kyrkliga dignitärer från syd låg han sannolikt bakom grundandet av biskopssätet i Skara. Vi antar att han är densamme som den ”Olaf rex” som präglade mynt med kristna symboler i Sigtuna.

Vidare brukar han omnämnas som en av de kungar som försökte ena delar av landet under ett styre. Hans son Anund antog dopnamnet Jakob och regerade efter Olofs död.

En tid senare ser vi ett växelregerande av kungar mellan den östgötska Sverkerätten och den västgötska Eriksätten. Den förste i denna ordning var Sverker den äldre (cirka 1130–1156).

Sverker var gift med den norskättade Ulfhild, änka efter både svenske kung Inge den yngre och danske kung Niels Svendsen. Som dansk drottning hade hon mött ärkebiskop Eskil, som var påverkad av ”1100-talets väckelserörelse”, den cisterciensiska munkorden.

Väl tillbaka i Sverige fick hon Alvastra som brudgåva av Sverker. Denna gård donerades till cistercienserorden och blev bas för Alvastra kloster, det blomstrande svenska medeltidsklostret.

Efter Sverker – som mördades på väg till en julotta – följde västgöten Erik, som kom att benämnas ”den helige” och främst är kopplad till Uppsala.

Något senare formuleras landskapslagarna, med dess kyrkobalkar. Ett exempel på hur en text kunde formuleras återfinns i Upplands­lagens kyrkobalk:

”På Krist skall alla kristna tro, att han är Gud, och ej finnas flera gudar är han ensam. Ingen skall blota åt avgudar, och ingen skall tro på lund eller stenar. Alla skola hålla kyrkan i vördnad; dit skola alla föras, både levande och döda, de som kommer till världen och de som fara därifrån.”

I Gutalagen kan vi läsa följande:

”Detta är det första i vår lag, att vi skola säga nej till hedendomen och säga ja till kristendomen och alla tro på en Gud allsmäktig, och bedja honom om hjälp, att han ville giva oss gott år och fred, seger och hälsa och att vi kunna hålla vår kristendom och vår rätta tro …”

Västgötalagen konstaterar kort och gott: ”Kristus är först i vår lag.”

Kristnandeprocessen i Sverige har med den rättsliga nivån nått en slags slutfas. Den var utdragen – och till synes utan större konflikter: kristen tro och kristna seder och bruk fick allt större genomslag och omfattade till slut så många att man kunde fatta beslut om vad som skulle gälla.

En kristen kulturform växte allt tydligare fram i landet.