Ett nytt bud ger jag er: att ni ska älska varandra. Så som jag har älskat er ska också ni älska varandra.
Johannesevangeliet 13:34

Världen idag

De kristna influenserna kom från olika håll och hade olika betydelse i olika historiska skeenden. Vi bör även skilja mellan olika nivåer på kristnandet – mellan individuell, kollektiv och juridisk nivå, skriver Kjell O Lejon. (Bilden: Attmarstenen väster om Sundsvall) Foto: Johan Lindgren/TT

Köpmän och missionärer förde kristen tro till Sverige

Kristnandet av Sverige var en lång process, och kristendomen och dess arv skulle få en oerhört stor betydelse för vårt land och för vår välfärd. Detta skriver professor Kjell O Lejon i den första delen i en serie om Sveriges kristna arv.

Tro och liv-serie · Publicerad 00:00, 4 mar 2021

Den svenska kulturen har under århundraden präglats av ett kristet tankegods. Kristna tankar har lagt grunden för lagar, sjukvård, utbildningssystem och så mycket mer – ja, för hela vårt välfärdssamhälle. Det har tagit sig otaliga arkitektoniska, musikaliska, konstnärliga och litterära uttryck och byggt värderingar som resulterat i vårt tillitsbaserade samhälle.

Men i mycket har det kristna arvet under de senaste decennierna eroderats och kunskapen om detsamma håller på att gå förlorad.

I många hundra år har ungdomar undervisats i kristen tro – i skola och kyrka. Men skolan har i mycket tömts på undervisning i kristendom, och kyrkogångs- och konfirmationseden är i det stora hela bruten. Vi kan, medvetet eller omedvetet, fortfarande glädjas över det kristna arvets frukter, men om vi helt kapar av rötterna kommer med största sannolikhet ett samhälle växa fram som många av oss kommer att känna oss främmande inför.

I denna serie om Sveriges kristna arv kommer vi att påminnas om vilken enormt stor betydelse detta arv haft för vårt land och för vår välfärd. Vi börjar från början.

Frågan om när Sverige kristnades behöver problematiseras, ja, omformuleras och kompletteras, för den hör ofrånkomligen samman med andra frågor för att talet om Sveriges kristnande ska bli meningsfullt och mer korrekt.

Vi bör även inkludera frågan om hur Sverige kristnades, varifrån de kristna influenserna kom och var i Sverige de nådde med sitt budskap, det vill säga till vilka delar av det vi i dag kallar Sverige; olika delar av Sverige kristnades ju under olika tidsperioder. Det skiljer århundraden mellan kristnandet av olika delar i söder eller sydväst och i lappmarken.

Vi bör även skilja mellan olika nivåer på kristnandet, mellan individuell nivå, kollektiv nivå och juridisk nivå.

Intressant är att de kristna influenserna in i landet kom från olika håll och hade olika betydelse i olika historiska skeenden. Olika missionsrörelser hade olika strategier för att nå svenskarna.

Helt klart – men kanske något förvånande med tanke på den historieskrivning många mött – är att Sveriges eller Nordens apostel Ansgar inte var den förste kristne på vårt territorium. Han verkade dessutom endast under en kort tid och på en högst begränsad plats i vårt land, i Birka. Vi återkommer till Ansgar, som är den förste missionären till vårt land som finns omnämnd i en skriftlig källa.

Efter Ansgar är källorna tysta under en lång tid. Men under de källmässigt ”tysta åren” (cirka år 850–1000), står svenska/skandinaviska vikingar i ständig kontakt med folk som kristnats, såsom i England och på Irland. Några vikingar blev säkert påverkade och kristnades.

Senare vittnar runstenar om att nordbor i öster- och västerled antagit den kristna tron. Några förblev i den gamla tron men tog med sig människor hem från färderna, vilka fick fungera som tjänare; en del av dessa kan ha varit kristna.

På individnivå fanns det med säkerhet kristna i Sverige före Ansgar, inte omöjligt redan från romersk järnålder och folkvandringstid (400–500-talen), då gravar indikerar detta. Några hade säkert blivit döpta ”i vita kläder”, som runstenar under senare tid vittnar om.

En del kom alltså hem med en nyfunnen kristen tro. Ett senare exempel på detta är Botvid (död 1120), som döptes i England och efter återkomsten till hembygden började sprida kristen tro i sin hembygd (jämför Botkyrka, S:t Botvids gymnasium).

På detta sätt kan man säga att Sveriges kristnande började utomlands. Tanken förstärks exempelvis genom Gutasagans tal om kristnandet, då den beskriver att hedniska köpmän från Gotland ”får se kristna seder i kristna länder” och att nykristna köpmän ”förde till Gotland kristna präster”.

Så småningom blev allt fler kristna. Det gällde på gårdar, i grupper av gårdar, i byar och bygder. De bildade ”öar i ett hedniskt hav”, som någon uttryckt det. ”Öarna” växte och växte samman, och efterhand nåddes därmed en kollektiv nivå av kristnandet.

Arkeologer menar att vi hade kristna ”öar” i Väster- och Östergötland redan innan Ansgar kom, ja, på sent 700-tal, men att det kollektiva kristnandets tid är 1000-talet.

Kristnandet i Sverige var onekligen en utdragen process.

På individnivå fanns det med säkerhet kristna i Sverige före Ansgar, inte omöjligt redan från romersk järnålder och folkvandringstid (400‒500-talen) – gravar indikerar detta.

Ny missionsorganisation viktigt och uppfriskande initiativ

Ledare I en tid då fysiska gudstjänster förbjudits, då många församlingar och samfund långsiktigt krymper... tisdag 13/4 00:10

Arvet som Ebba inte bryr sig om

Ledare När Kristdemokraterna i förra veckan presenterade sitt jämställdhetspolitiska program väcktes... tisdag 13/4 00:00
E-tidning
Senaste magasinen
Senaste avsnitten:
Följ Världen idag i sociala medier