Viktigast av allt i Bibeln är förstås berättelsen om Jesus, om hans födelse, undervisning, under, offerdöd och uppståndelse.

Fyra olika källor ger en djupare bild. Och vittnespsykologiskt gäller samma sak: Om fyra vittnen vittnar likadant vet rätten att alla ljuger. Men om berättelsen stämmer, fast berättad med lite olika synvinklar, då vet man att den är trovärdig. Därför är det en poäng att evangelisterna är olika.

Matteus undervisar lite som en rabbin med gammaltestamentliga citat som han bevisar uppfylls i Jesus. Markus proklamerar evangeliet rakt av med många under som exempel. Lukas är historikern, som noga har tagit reda på allt med hjälp av tillgängliga ögonvittnen och källor. Vi har en rik bild från många olika vinklar.

Men Jesusforskningen ser inte alltid det, utan har varit på jakt efter vad man kallar ”den historiske Jesus”. Fast vi har ett mycket bättre källäge än de flesta historiker som skriver om olika historiska händelser har teologer velat gå bakom bibeltexterna för att försöka ta reda på vad som är historiskt.

Det blir lite som att skala en lök: Man tar bort varv efter varv och till slut är det inget kvar.

Som någon sade: Om man tittar ner i en brunn, vad ser man i vattenspegeln? Sig själv, förstås. Och så har det varit med bibelkritikens Jesusbilder – de blir ofta konstruktioner som passar vår egen vision av hur Jesus borde vara.

På 1870-talet konstruerade man i tysk teologi en kulturprotestantisk Jesus, en moraliskt högtstående man som passade väl i tidens borgerliga ideal. På 1970-talet kom ”kamrat Jesus” ut, en marxistisk Jesus. Den värsta varianten var nog ”Jesus galilén”, som var en produkt av nazistisk ”bibelforskning”, där man ville skapa en Jesus som passade den politiska agendan. Poängen var att visa att Jesus inte var jude, vilket man försökte göra med halsbrytande argument.

Men evangelierna är trovärdiga. Här följer några exempel:

För det första är de ögonvittnesskildringar, enligt den skicklige och innovative bibelforskaren Richard Bauckham. Att lita på ögonvittnen har varit fundamentalt genom historien, och våra rättssystem skulle inte fungera utan detta. Inte ens vårt vardagsliv skulle fungera om vi inte kunde lita på vad till exempel våra familjemedlemmar säger.

Lukas tar som sagt fasta på detta med ögonvittnen, vilket var ännu viktigare i den antika kulturen. Att det fanns vittnen var grundläggande, levande källor och auktoritativa garanter för att berättelsen inte var påhitt.

Evangelierna har dessutom ett mycket starkt stöd när det gäller många och tidiga manuskript.

En av våra första historieskrivare, Papias av Hierapolis, tillhörde den tredje generationen kristna och hade enligt kyrkofadern och den förste kyrkohistorikern Eusebius egen erfarenhet av kontakt med diakonen och evangelisten Filippus döttrar. Han sade sig själv ha frågat ut efterföljarna till ”de äldste”, alltså ögonvittnena, och värderade det högre än bokkunskap, ”det som kom från en levande och förblivande röst”.

Papias var alltså noga sina källor. 

Enligt en annan forskare, Peter J Williams, finns det i evangelierna referenser till 195 individer eller grupper som mött Jesus.

Bauckham visar också på flera saker som stöder evangeliernas trovärdighet. De personnamn som används korresponderar väl med hur namn brukades i Israel vid den här tiden: ”Dessa drag i nytestamentliga data skulle vara svåra att förklara som slumpvisa uppfinningar inom palestinska judisk-kristna kretsar och vore omöjliga att bevisa som resultat av sådana uppfinningar utanför det judiska Palestina”, konkluderar han. 

Även externa icke-kristna källor såsom historikerna Tacitus, Plinius och Josefus från första århundradet skriver om Jesus och bekräftar Jesu existens, att han dog under Pontius Pilatus någon gång 26–36 e Kr, att han tillbads som Guds son, att kristna ofta upplevde förföljelse, att kristendomen spreds både snabbt och till stora områden, samt att dessa icke-kristna historiker kände till att Jesus hade familj som följde honom.

Evangelierna har hög trovärdighet. När kristna teologer inte erkänner detta beror det oftare på deras egen världsbild än att de har koll på sådana detaljer.