Vid 48 års ålder fick Johann Sebastian Bach tag på en kopia av Luthers översättning av Bibeln i tre volymer. Han studerade den ivrigt, som om den vore en återfunnen skatt. Han strök under avsnitt, rättade skrivfel i texten och kommentarerna, infogade utelämnade ord och gjorde anteckningar i marginalen.
I anslutning till 1 Krönikeboken 25 (en förteckning över tempelsångarna) skrev han: ”Det här kapitlet är den sanna grunden för all musik till Guds välbehag.” Vid 2 Krönikeboken 5:13 (som talar om hur tempelmusikerna prisar Gud) skrev han: ”Vid ett vördnadsfullt musikframförande finns Gud alltid till hands med sin nåderika närvaro.”
Som en forskare uttryckte det var Bach som musiker verkligen ”en kristen som levde med Bibeln”. Förutom att vara barock-erans främsta organist och kompositör, och ett av de mest produktiva genierna i västvärldens musikhistoria, var Bach dessutom en teolog som bara råkade ha en klaviatur som arbetsredskap.
Johann Sebastian Bach föddes 1685 och skolades i Eisenach, Thüringen (i samma skola som Luther hade gått) och var del av en familj som under sju generationer producerade 53 framträdande musiker. Johann Sebastian mottog sin första musikundervisning från sin far, Johann Ambrosius, som var stadsmusikant.
Vid tio års ålder blev Bach föräldralös, och han reste då för att bo och studera hos sin äldre bror, Johann Christoph, organist i Ohrdruf.
Vid femton års ålder var Bach redo att etableras i den musikaliska världen, och han visade genast enorm talang på en rad områden. Han blev sopran (kvinnor tilläts inte sjunga i kyrkan) i Sankt Michaelskyrkan i Lüneberg. Tre år senare blev han violinist i prins Johann Ernst av Weimars kammarorkester.
Efter några månader flyttade han till Arnstadt för att bli kyrkoorganist.
I oktober 1705 inbjöds Bach att under en månad studera under den kände danskfödde tyske organisten och kompositören Dietrich Buxtehude. Bach var så förtjust i sin lärare att han förlängde besöket till två månader. När han återvände till sin kyrka kritiserades han allvarligt för kontraktsbrott, och under påföljande veckor för sina nya orgelfanfarer och harmonier som ackompanjerade församlingssången.
Han var dock redan för högt respekterad för att avskedas.
År 1707 gifte han sig med sin syssling, Maria Barbara Bach, och reste till Mülhausen för att bli organist i Blasiuskyrkan. Efter diverse flyttar och betydelsefulla uppdrag slog han sig till slut ner i Leipzig 1723, där han stannade resten av sitt liv.
Maria avled 1720, och året därpå gifte han sig med Anna Magdalena Wilcken, som var en skicklig sångerska. Hon födde honom 13 barn, utöver de sju han hade med Maria, och hjälpte honom att kopiera hans noter inför hans olika framträdanden.
Bachs vistelse i Leipzig som musikdirektor och körledare i Thomaskyrkan var inte alltid lycklig. Han kivades ständigt med stadens styrande och varken de eller invånarna förstod hans musikala genialitet. De kallade honom en inskränkt gammal gubbe som envist höll fast vid en föråldrad typ av musik.
Följaktligen betalade de honom en usel lön, och försökte till och med lura hans änka på hennes magra arv efter Johann Sebastians död.
Ironiskt nog var det ändå i denna miljö som Bach skrev sin mest bestående musik. Under en period komponerade han en kantat varje vecka (i dag imponeras man av den kompositör som skriver en kantat per år), varav 202 fortfarande är bevarade. De flesta avslutades med en enkel luthersk psalm, och musiken var alltid nära knuten till bibliska texter.
Bland dessa verk finns ”Himmelsfärdsoratoriet” och ”Juloratoriet”.
I Leipzig komponerade han även sin episka ”Mässa i h-moll”, ”Johannespassionen” och ”Matteuspassionen” – alla skrivna för lovsångsgudstjänster. Det senare stycket har ibland kallats ”den största kulturella bedriften i hela den västerländska civilisationen”, och till och med den radikale skeptikern Friedrich Nietzsche (1844–1900) medgav när han hörde den: ”En som totalt har glömt bort kristendomen hör den sannerligen här som evangelium.”
Efter Bachs död verkade folk nöjda med att rensa öronen från hans musik. Han blev ihågkommen mindre som kompositör än som organist och cembalist. En del av hans noter såldes och andra användes, enligt rykten, till att slå in sopor med.
Under de kommande åttio åren försummades hans musik av allmänheten, även om vissa musiker (Mozart och Beethoven, till exempel) beundrade den. Inte förrän 1829, när den tyske kompositören Felix Mendelsohn arrangerade en föreställning med ”Matteuspassionen” kom en större publik att uppskatta kompositören Bach.
I rena musiktermer har Bach blivit känd som någon som kunde kombinera rytmer från fransk dans, elegansen hos italiensk sång och den intrikata tyska kontrapunkten – allt i en komposition. Dessutom kunde han skriva musikaliska motsvarigheter till verbala idéer, till exempel en böljande melodi för att symbolisera havet.
Men för Bach var musik aldrig bara musik. Nästan tre fjärdedelar av hans tusen kompositioner skrevs som gudstjänstmusik. Genom sitt musikaliska geni, sin överlåtelse till Kristus och effekten av sin musik kom han i många kretsar att bli känd som ”den femte evangelisten”.