Petrus de Dacia (cirka 1235–89) har kallats Sveriges förste författare. Han tillhörde dominikanorden – eller predikarorden efter det latinska ordensnamnet Ordo Praedicatorium (OP), vilken stadfästes 1216.
Syftet med orden var främst att utbreda och fördjupa den kristna tron, och att med ordet som verktyg bekämpa kätterier. Den intellektuella teologiska och filosofiska bildningen betonades därför starkt, men orden kom också att få stor betydelse inom själavården.
År 1230 bildades ett konvent i Visby (dåvarande Linköpings stift), som fick namnet S:t Nicolaus. Sju år senare grundlades de två första på fastlandet, ett i Skänninge och ett i Sigtuna. De tillhörde den nordiska ordensprovinsen Dacia, inrättad 1228, som inkluderade Danmark, Norge och Sverige, samt del av Baltikum (det fanns tidigt ett konvent i Reval/Tallin).
Orden bildade en egen studieorganisation, och varje konvent hade sin skola, ett studium particulare, med en lektor som var ansvarig för undervisningen. Denne skulle förmedla kunskaper i filosofi, systematisk teologi, pastoralteologi och bibelkunskap med tolkningsmetoder.
I varje provins tillkom en högskola, ett studium generale, såsom i Köln, Paris och Oxford. Dessa kom att utgöra en grund för kommande universitet på dessa orter. Det kristna arvet speglar sig på olika sätt. Vi kan se att mottot för det berömda universitetet i Oxford är Dominus illuminatio mea, Herren är mitt ljus.
Centrum för ordens akademiska arbete var konventet i Paris, grundat 1217. Studiegången var lång och krävande.
En av de svenskar som trädde in i dominikanorden var alltså Petrus, med tillägget de Dacia, för att ange vilken provins han kom ifrån. Han föddes på Gotland, förmodligen på landsbygden.
I Visby fanns det både ett dominkankonvent (från 1230) och ett franciskankonvent (från 1233), som kom att bli Nordens största. Men det var hos dominikanerna han inträdde, måhända på grund av betoningen på god utbildning. Här fick han sin grundläggande utbildning, bland annat i latin.
Vi kan anta att han visade sig studiebegåvad; han kom nämligen att sändas till Kölns studium generale för vidare studier. Varje ”generalstudiehus” var ålagt att inte endast ta emot studenter från den egna provinsen, utan två studenter från samtliga andra provinser. Studierna kom så att bedrivas i en utpräglat internationell studiemiljö.
Till konventet i Köln hade den berömde Albertus Magnus varit knuten. Vi vet inte om Petrus fick direkt undervisning av honom, men Albertus digra lärdom kom honom åtminstone indirekt till del.
Om Albertus skriver Anders Piltz (en nutida svensk dominikan) att han författade ”en oöverskådlig mängd parafraser och kommentarer” och ställde ”en ocean av tankar och tolkningar till förfogande”.
Inte nog med att Petrus fick högklassig utbildning i Köln, han fick även möjlighet att fortsätta studierna i Paris, och då under den spränglärde Thomas av Aquino, kallad doctor universalis.
Så kunde en ung svensk pojke från Gotland komma in i en orden och få del av stor lärdom, ja, den främsta undervisning som fanns att tillgå, och kom i samband med sina studier och resor att skapa ett vidsträckt internationellt och intellektuellt nätverk av kollegor och vänner.
Lärdomen och kontakterna tog han med sig hem till Sverige. Han blev lektor i S:t Olofs-konventet i Skänninge och vän med Ingrid av Skänninge, som var medgrundare till det första kvinnliga konventet av orden i landet.
Under en tid verkade Petrus som lektor och prior (ledare) för konventet i Västerås men återkom till slut till Visby, först som lektor och sedan som prior.
Petrus är ett exempel på hur Sverige genom kristna ordnar allt tydligare inlemmades i en kristen lärdomstradition och europeisk kultursfär.
Men författarskapet? Jo, under vistelsen i Köln mötte han Christina av Stommeln, en mystiker och så kallad begin (som utan klosterlöften levde ett nunneliknande liv). Det var genom brevväxlingen med henne, vilken innehöll en rad märkligheter och blev till en Christinabiografi, som författarpersonligheten träder fram.
I sitt sista brev till henne, som kämpat hårt med anfäktelser, citerar Petrus Romarbrevet: ”Om vi delar hans [Jesu Kristi] lidande, ska vi ju också få dela hans härlighet.”