Kristendomens tyngdpunkt har under senare tid allt tydligare flyttats till södra halvklotet. Ett exempel på detta är Afrika, där mindre än var tionde var kristen för hundra år sedan och ungefär hälften är det idag. Vidare växer den kristna tron kraftfullt på andra håll, också och inte minst i repressiva länder, såsom Kina och Iran. Det kan vara lätt att glömma denna expansion på den globala scenen, när man centrerar på den nordeuropeiska och svenska situationen. Alltsedan antikyrkliga och antikristliga ansatser bland upplysningstidens företrädare och senare genom politiska ideologiers och andra strömningars angrepp på kristendomen (såsom i kristendomsfientlig filosofi, socialdarwinism och postmodernism), har man i flera avseenden här sett tecken en reträtt från kristendomsföreträdares sida.

En bild av att kristendomen är föråldrad, ja, rentav håller på att dö, har trätt fram hos många i norr och väst. Inom utbildningsväsendet visar forskningsundersökningar på att denna bild förstärks i undervisningen i svenska skolor. Inte minst yngre generationer har under en lång tid kommit att alltmer präglas av andra värden är de traditionellt kristna, såsom individualism, relativism, postmodernism, emotivism, konsumism, ”prestationism” och hedonism: Individen ses som universums ”centrum”, vilket lett till en i flera avseenden närmast total relativisering: alla uppfattningar och värden ses som relativa. Ingen sanning betraktas som konstant (utom möjligtvis, och kontradiktoriskt, att ”allt är relativt”). Det som för tillfället känns bra för den enskilde individen blir det som hon uppfattar som sant och rätt. Vidare uppvisar man sitt ”värde” genom konsumtionsmönster och ägande, vari även ett beteende framträder i vilket man ”konsumerar” människor (vänner och äkta hälfter byts ut när de inte längre passar in); en tillfällig njutning blir målet, människor medel.