Argument för Guds existens (del 1/5) Astrofysiker har upptäckt att vårt livstillåtande universum bildligt talat balanserar på en knivsegg av osannolikheter. Vårt universum är så enormt finstämt och välanpassat för att kunna innehålla liv att slumpen för detta enligt astrofysikern Donald Page är 1 chans på 10 ^{10 (124)} För den matematiskt obevandrade innebär detta alltså en chans på 10^{10 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000}. De små nollorna står alltså för antalet stora nollor som ska följa efter den stora 10:an. Jämför det med exempelvis antalet subatomära partiklar i universum som är 10⁸⁰.  Om alla sådana partiklar vore lotter, och det bara fanns en vinstlott, så skulle chansen att du valde rätt (vinst)partikel vara astronomiskt många gånger större än att ett livstillåtande universum existerade.

Forskaren Roger Penrose har kommit fram till en liknande siffra. Enligt honom är chansen för att Big Bang ska leda fram till den enorma ordning vårt universum uppvisar 1 på 10^{10 (123)}. Detta utesluter definitivt slump som en godtagbar förklaring.

Kanske någon tror att naturlagar kan ha skapat universum. Problemet med det förslaget är att alla naturlagar vi känner till bygger på det universum som började existera i ”begynnelsen”. Det tycks alltså inte finnas några naturlagar oberoende av naturen. Det är också svårt att förstå hur naturlagar skulle kunna åstadkomma något. De är ju beskrivningar av hur universum fungerar. Men beskrivningar kan ju inte skapa något. Naturlag tycks därför inte vara någon bra förklaring till universums uppkomst eller designlikhet. Och skulle naturlagar existera utan natur tycks de faktiskt förutsätta någon intelligens som tänker dem och skapar i enlighet med dem. Naturlagar kan därför inte ses som en ersättning för en skapare.

Men om varken slump eller naturlag kan förklara universums designlikhet så återstår bara design som förklaring. Och design är i detta fall en mycket god förklaring i sig. Utifrån mänsklig erfarenhet är det just intelligenser som kan välja sådant som matchar ett mönster (i detta fall ett livstillåtande universum) och som är fantastiskt osannolikt enbart utifrån slump.

Om denna otroliga finjustering säger den före detta agnostiske fysikern Paul Davies: ”Genom mitt vetenskapliga arbete har jag allt starkare blivit övertygad om att vårt fysiska universum är ihopsatt med en sådan förbluffande sinnrikhet att jag inte kan acceptera det som blott ett givet faktum.” Fred Hoyle, en av världens mest kända astronomer, säger: ”En tolkning av fakta byggd på sunda förnuftet ger vid handen att ett superintellekt har trixat med fysiken (monkeyed with physics).” Robert Jastrow, som varit chef för NASA’s Goddard Institute of Space Studies, har kallat detta det starkaste bevis för Gud som någonsin kommit från vetenskapen.

Hur svarar då ateister på detta argument? Det viktigaste ateistiska motdraget är teorin om multiversum. Tanken är att det kan existera ett närmast oändligt antal parallella universum och då är det ju inte så konstigt om några av dem framstår som finjusterade för liv, och att det slumpar sig så att liv utvecklar sig i ett sådant universum. Och att vi finns i ett sådant är ju inte särskilt förvånande eftersom vi inte skulle kunna börja existera i något annat universum.

Men om denna multiversumteori skriver kosmologen George Ellis: ”Det är varken bevisat eller går att bevisa vetenskapligt att multiversum existerar. Tanken grundar sig snarare på filosofi än på vetenskap.”

Ett stort problem med seriösa multiversumhypoteser är att de måste innehålla någon sorts fysisk mekanism som skapar de många universumen, och att alla modeller av sådana mekanismer visar sig i sin tur kräva finjustering. Filosofen Robin Collins menar att, precis som en brödmaskin måste vara designad i fråga om ingredienser, struktur och brödprogram, så behövs en designer för att producera en ’multiversummaskin’. Multiversumhypotesen löser alltså inte det som den är avsedd för att lösa, utan förflyttar bara designlikheten en nivå.

Gudshypotesen utgör därför en bättre förklaring än multiversumhypotesen. Guds existens kan dessutom förklara varför det finns medvetanden – därom säger multiversumhypotesen ingenting. Detsamma gäller objektiv moral. Guds existens och natur blir grunden för moralens giltighet. Ett multiversum utgör ingen som helst grund för moral. Om vi därtill lägger människans existentiella längtan, religiösa upplevelser och påstådda mirakler som Jesu helanden och uppståndelse, så ser man hur gudshypotesen har ett mycket större förklaringsvärde än multiversumhypotesen. Och man bör alltid välja den hypotes som kan förklara mest och bäst. I det avseendet tycks gudshypotesen överlägsen multiversumteorin.