År 1579 anlände en man vid namn Valignano till Macao, en portugisisk handelspost vid Kinas kust. Medan han bllickade mot det närliggande fastlandet har det berättats att denne ärelystne missionär utropade: ”Klippa, o klippa, när ska du öppna dig, o klippa?”

Prästerna i Macao hade uppmanat honom att inte förvänta sig något – kinesers omvändelse, hävdade de, var något fullständigt omöjligt.

Inom fyra år hade dock en trettioårig italiensk jesuit bosatt sig i provinshuvudstaden och börjat introducera den kristna tron för kineserna. Han hette Matteo Ricci (1552–1610) och skulle, vid sidan av Frans Xavier, komma att bli en av de mest framgångsrika missionärerna i Fjärran Östern.

Riccis far var en italiensk aristokrat och hade skickat sin son till Rom för att studera juridik. I stället anslöt sig Ricci till ”Jesu sällskap” (jesuiterna), under vilka han studerade matematik som förberedelse för missionsarbete. Han skickades, tillsammans med 13 andra, till Goa i Indien, där han undervisade barn som skulle bli nästa generations kristna ledare.

Ricci hade förväntat sig mer när han skrev på för jesuiterna, och efter fyra år begärde han en förflyttning. Han omplacerades då till Macao.

När kinesiska ämbetsmän fick höra att Ricci hade kunskaper i matematik, astronomi och geografi bjöd de in honom och hans kompanjon Ruggieri att slå sig ner i provinshuvudstaden Chaoch’ing 1583. Steg för steg flyttade Ricci närmare huvudstaden Peking, och 1600 inbjöds han av kejsaren att bo där.

Kineserna ansåg sin egen kultur vara den enda sanna, och när Ricci tilltalade dem gick han dem till mötes: ”Li Ma-ton, Ers Majestäts tjänare från det fjärran väst, tilltalar Ers Majestät med respekt … Trots avståndet [från mitt hemland] fick jag höra om de anmärkningsvärda lärdomar och fina inrättningar som det kejserliga hovet har begåvat sina undersåtar med.”

Han berättade för kejsaren att han bara ville vara ”till lite nytta”, och till en början innebar det att reparera klockor, av vilka han hade skänkt två till kejsaren vid sin ankomst. Riccis skicklighet i detta, samt kartritning, imponerade så på kejsaren att fler dörrar öppnades för honom, vilket ledde till att han kunde förbli i huvudstaden under statligt skydd i tio år.

”Det är ett mirakel från den Högstes allsmäktiga hand”, skrev Ricci. ”Miraklet ter sig allt större i ljuset av att vi inte bara bor i Peking utan även att vi här åtnjuter en obestridlig auktoritet.”

För att kunna översätta kristendomen till det kinesiska språket var Ricci tvungen att nyskapa. Kineserna hade till exempel inget ord för ”Gud” så Ricci använde först T’ien Chu, ”Himlens herre”. I en av sina tidigaste katekeser skrev han: ”Den som dyrkar himlen i stället för himlens Herre är lik en människa som, i en önskan att ge kejsaren sin hyllning, bugar inför det kejserliga palatset i Peking och vördar dess skönhet.”

Senare kom han fram till att T’’en (himlen) redan i sig själv hade gudomliga övertoner för kineserna. Han trodde också att ord som Sheng, ofta översatt ”heligt,” användes i vid mening för att beskriva allt som hölls i vördnad. Således använde Ricci det när han refererade till Konfucius.

Inte nog med det, för att göra sig hörd bland Kinas intellektuella, av vilka de flesta var överlåtna till konfucianismen, bestämde sig Ricci för att han behövde bli konfuciansk forskare.

För att hedra lokala traditioner tillät han sina konvertiter att fortsätta med vissa urgamla seder, såsom dyrkan av förfäder. I Kina var samhället grundat på familje­sammanhållning, och att visa vördnad för förfäderna (att bränna rökelse till dem) var en traditionell sed som förstärkte familjebanden. Ricci kom efter långvariga studier fram till att denna praxis inte var tillbedjan, som vissa kristna hävdade, utan endast en respektfull handling gentemot de familjemedlemmar som gått före.

Riccis metoder hamnade i skottlinjen nästan omedelbart, särskilt från konkurrerande ordnar – dominikaner och franciskaner – som var avundsjuka på jesuiternas framgång. Affären blev känd som ”Ritstriden i Kina”. Rom tenderade att ta munkarnas parti och förminska Riccis arbete.

Peking, å andra sidan, tog jesuiternas parti, och striden rasade i århundraden utan att lösas.

Ricci fortsatte med sitt uppdrag fram till sin död. Även om hans konvertiter uppgick till ett ganska litet antal, inkluderade de många inflytelserika, lärda kineser och familjer som kom att spela nyckelroller för kristendomens framtid i Kina.