De judekristna arvtagarna till apostlarna i Jerusalem omtalas i både kristna och rabbinska källor hundratals år efter Nya testamentet. Den framväxande hednakristna kyrkan isolerade sig alltmer från rabbinska judendomen. Detta påverkade också de judekristnas situation som genom sin judiska identitet var gränsöverskridande och därför uppfattades som hotfulla för både kyrkans och synagogans ledare.

Den judiska befolkningen i romarriket vid denna tid beräknas till sex-sju miljoner, vilket motsvarar omkring tio procent av befolkningen. Det dröjde flera hundra år innan kyrkans numerär blev lika stor. Säkert var det en faktor som spelade roll i relationen till judar, att kristna kände sig underlägsna. En annan spänningsfaktor var konkurrensen om den tidens sökande ”gudfruktiga” människor. Kyrkans ledare kände behov av att markera sin särart som kyrka och tillät inte sådant som uppfattades judiskt. Samtidigt behövde de hednakristna legitimitet i samhället som en gammal religion. Därför behövde kyrkan behålla Gamla testamentet men samtidigt markera avstånd till judarna som är det folk som texterna bokstavligen handlar om.