Den första stora andeutgjutelsen sedan urkyrkans tid, innebärande att en stor grupp människor, kanske flera tusen, talade i tungor och profeterade, inträffade bland förföljda protestanter i Frankrike 1688–1704. Från Frankrike spreds sedan en pingstväckelse till bland annat Tyskland, Schweiz och England. Den rörelse som uppstod i Tyskland och Schweiz fick namnet ”De inspirerade”, varav en rest finns kvar i USA under namnet The Amana Church.
I förra artikeln berättade vi om andeutgjutelsen bland de franska protestanterna i Cevennerna. År 1711 och 1713 gjorde några av camisardernas profeter resor till bland annat Tyskland. Den tyska pietismens centrum Halle, utanför Berlin, besöktes. Där mötte de franska profeterna både gensvar och motstånd.
Pietisternas ledare, August Hermann Francke, gav dem sitt stöd och en liten församling kom även att bildas före deras avresa från Halle. Ur den framträdde tre bröder med namnet Pott, vilka blev de första tungotalarna i Halle och genom sina predikoresor grundlade den rörelse i Tyskland som fick namnet ”De inspirerade”.
I oktober 1714 flyttade bröderna Pott till Wetterau i sydvästra Tyskland, vilket kom att bli De inspirerades centrum. Där låg flera fria grevskap, främst Isenburg och Sayn-Wittgenstein-Berleburg, vilka hade religiöst intresserade grevar. De gjorde sina små landområden till fristäder för religiöst oliktänkande.
Vid 1700-talets början var det bara den romersk-katolska kyrkan och de två största protestantiska kyrkorna (lutherska och reformerta) som var tillåtna i riket. Grevskapen mellan floderna Rhen och Main blev områden med en vitt utsträckt religionsfrihet på grund av grevarnas personliga uppfattningar.
Bröderna Potts predikan ledde till att en väckelse spred sig i landskapen och bönegrupper och små församlingar bildades i dess spår.
Genom väckelsen i Wetterau rekryterades även de två män som kom att bli rörelsens ledare under de följande årtiondena: Eberhard Gruber (1665–1728) och Johann Friedrich Rock (1687–1749). Både Gruber och Rock kom ursprungligen från staden Würtemberg, vilken var en av den pietistiska väckelsens viktigaste centran i Tyskland.
Ett intressant pentekostalt inslag i würtembergpietismen var tron på helande. Den främste teologen och ledaren för würtembergspietismen, Johann Albert Bengel (1687–1742), berättar bland annat i sin inflytelserika kommentar över Nya testamentet om ett helandeunder som skett i samband med en predikan över namnet Jesus.
Gruber var kyrkoherde i Würtembergs stadskyrka medan Rock var sadelmakare. Båda hamnade så småningom i Wetterau eftersom de i Würtemberg deltagit i konventiklar, det vill säga böne- och bibelstudiegrupper.
Dessa var förbjudna och Gruber och Rock lämnade därför Würtemberg för Wetterau, där de i högre grad kunde praktisera sin tro. Gruber och Rock var båda formade av den lutherska pietismen, med dess betoning av nådens ordning med syndakännedom, botkamp, pånyttfödelse och helgelse.
Rock blev så småningom den mest kände av De inspirerades ledare. Han verkade under cirka trettio års tid som profet i olika delar av Tyskland.
Rock förde fram sina profetior både muntligt och genom brev, till såväl individer som kyrkor och städer. Den profetiska verksamheten ledde inte oväntat till kontroverser och även förföljelser från myndigheter.
Hans personliga anseende stod sig trots detta. Under hans tid fanns det en rörelse av församlingar i sydvästra Tyskland och i Schweiz. Mest känd är Rock för sitt, under vissa tider, nära samarbete med Nikolaus Ludwig von Zinzendorf. Zinzendorf var riksgreve och hade öppnat sitt landområde i sydöstra Tyskland för förföljda medlemmar av den mähriska brödrakyrkan.
Under 1720-talet byggde dessa en liten stad på Zinzendorfs område som fick namnet Herrnhut, vilket betydde ”Herrens beskydd”. En viktig händelse i Herrnhuts begynnelse var den andeutgjutelse som den 12 maj 1727 skedde vid en gudstjänst i byns kyrka.
Den yttrade sig inte i tungotal och profetia men i en upplevelse av stark gudsnärvaro, vilken under ett antal timmar lägrade sig över de församlade.
Den 27 augusti samma år startade den 24 timmars-bönevakt som sedan skulle fortgå i över ett hundra år. Fem år senare startade Zinzendorf och brödrakyrkan ett världsvitt missionsarbete.
Rock och Zinzendorf möttes genom att den senare inbjöds av De inspirerades församlingar 1730. Zinzendorfs ekumeniska vidsyn och De inspirerades intresse av kontakter med Herrnhut var bakgrunden. Zinzendorf ville stödja och organisera församlingarna på samma sätt som han gjort med brödrakyrkan i Herrnhut.
Kontakterna fortsatte under sex år men kom därefter att avbrytas. Orsakerna var flera. Tungotal och profetia var främmande för det annars levande gudstjänstlivet i Herrnhut. Även de fysiska manifestationer som ibland förekom i samband med Rocks profetior blev så småningom oacceptabla för Zinzendorf.
En teologisk motsättning var att De inspirerade, likt kväkarna, avvisade vattendop och endast erkände andedopet. Det var en teologisk motivering som Zinzendorf angav som skäl för att avbryta kontakten.
Den brutna kontakten mellan Rock och Zinzendorf är en parallell till andra missade kopplingar i kyrkohistorien. Mähriska brödrakyrkan och Herrnhut fick en omfattande kyrkohistorisk betydelse. Men vad kunde ha hänt om Herrnhuts böneliv och världsmission förenats med dop i Anden, tungotal och profetia?
Johann Friedrich Rock fortsatte sin missionsverksamhet och sina predikoresor under ytterligare ett tiotal år. Han avled 1749 men skrev redan 1746 ett avskedsord till den rörelse av församlingar som då vuxit fram i sydvästra Tyskland och Schweiz.
Rocks uppgift som ledare hade vid hans död redan övertagits av en svensk vid namn Jonas Wickmark. Wickmark verkade i sin föregångares fotspår till år 1785.
De inspirerades församlingar fortsatte att leva sitt eget liv även om tungotal och profetia försvunnit vid sekelskiftet 1800.
Efter Napoleonkrigen bröt en ny pietistisk väckelse fram i olika delar av Tyskland. Bland De inspirerade ledde den till en ny andeutgjutelse. Under ledning av snickaren Christian Metz, som framträdde som profet i Rocks efterföljd, förnyades rörelsen.
Wetterau-området hade då övertagits av Preussen, vars religionsfrihetslagar var mer begränsade. Det ledde till att De inspirerade utsattes för trakasserier och förföljelser. Till sitt försvar skickade De inspirerade en trosbekännelse och en församlingsordning till de preussiska myndigheterna.
Trosbekännelsen innehåller formuleringar hämtade från de apostoliska, nicenska och athanasianska trosbekännelserna med vissa typiska pietistiska betoningar. Därefter beskrivs De inspirerades syn på dop, nattvard, konfirmation, äktenskap, eder, förhållande till överheten, och församlingsordning. Trosbekännelsen ansluter till den allmänna kristna tron utom i fråga om dop och eder, vilka de avvisade. Där beskrivs också tron på Andens dop och gåvor och olika regler för prövning av profetiska budskap.
De ökade förföljelserna ledde emellertid till att De inspirerade, i likhet med många andra religiösa minoriteter i Europa, bestämde sig för att emigrera till Amerika. Ett tusental flyttade över Atlanten under 1840-talet, varefter verksamheten i Tyskland avtynade.
I Indiana i den amerikanska mellanvästern, grundades nu en jordbrukskoloni, the Amana Society, som småningom blev mycket framgångsrik. Rörelsen fortsatte även som kristen kyrka under namnet the Community of True Inspiration, idag under namnet the Amana Church, se amanachurch.com och Amana Churchs Facebook-sida.
Jordbrukskolonin och kyrkan existerar fortfarande och håller sitt arv levande på olika sätt. Ett imponerande arkiv är sammanställt och tillgängligt för forskare och intresserade. Det förekommer att predikningar och profetior från rörelsens tidiga profeter läses i kyrkans gudstjänster. Vid kyrkans söndagsgudstjänster förekommer psalmsång, predikan, bön, förbön och den apostoliska trosbekännelsen.
Den pentekostala dimensionen har försvunnit från kyrkans gudstjänster men det finns en levande medvetenhet om kyrkans ursprung.
Camisardernas och De inspirerades historia visar den nära kopplingen mellan pietismens framväxt och återkomsten av Andens dop, tungotal, uttydning och profetia i den kristna kyrkan som helhet. Den visar också på sambandet mellan den allmänneliga kristna tron och förekomsten av pentekostala manifestationer.
Ofta har rörelser av detta slag, där pentekostala manifestationer förekommit, betraktats som irrläriga och förhånats på olika sätt. Historiska fakta talar emellertid ett annat språk. I nästa artikel ska vi återkomma till vad som hände när de franska profeterna mötte John Wesley.