I vår svenska medeltidshistoria framträder den heliga Birgitta på ett särskilt sätt. Hon föddes förmodligen på gården Finsta i Skederiks socken i Uppland, kanske vid nyårsskiftet 1302–03. Hennes far, Birger Persson, var en högättad riddare, riksråd och lagman i Uppland och en av landets mäktigaste och rikaste personer. Tillsammans med sin kusin, domprosten Andreas And i Uppsala, författade han Upplandslagen, som kodifierades 1296.
Modern, Ingeborg Bengtsdotter, var dotter till lagmannen Bengt i Västergötland, släkt med Birger jarl. Hennes börd ledde till en privilegierad ställning i samhället.
Inom familjen fanns en stark kristen tro, som självfallet kom att tidigt prägla Birgitta. Redan som ung menade hon sig dessutom få uppenbarelser från Herren.
Efter moderns död flyttade Birgitta som elvaåring till sin moster, Katarina, gift med lagmannen i Östergötland. Birgitta gifte sig tidigt med Ulf Gudmarsson, riddare, riksråd och lagman, precis som Birgittas far. Birgitta och Ulf bosatte sig på Ulvåsa, vid Borens strand i Östergötland. De fick åtta barn.
Under en tid var Birgitta lärare och rådgivare vid kung Magnus och drottning Blankas hov.
Birgitta och Ulf genomförde några pilgrimsvandringar tillsammans, såsom till Nidaros (Trondheim) och Santiago de Compostela i Spanien. På vägen hem från Santiago insjuknade Ulf och bosatte sig hos munkarna i Alvastra. Han avled 1344 och gravsattes i klosterkyrkan.
Birgitta stannade en tid i klostrets närhet och fick där den så kallade kallelsevisionen, som följdes av andra uppenbarelser. Hon liknade dessa vid ett intensivt medvetande, där en annan värld än den yttre bröt fram med klara bilder och ord.
Hon uppfattade sig som ett språkrör eller en kanal (canale) för Kristus.
Uppenbarelserna nedtecknades efter hand, och de så kallade ”Himmelska uppenbarelserna” omfattar cirka 700 stycken. De har olika prägel och visar på ett tankesätt, språk och livsförståelse som ofta bryter mot den moderna läsarens.
Hon protesterade skarpt mot missförhållanden i omgivningen och hade ett budskap till aktörer på såväl den nationella som internationella arenan, inklusive kung och påve: Påven borde återvända till Rom från Avignon! Ledarna i England och Frankrike borde sluta fred!
Helge Nordahl talar om en Maria- och en Martasida hos Birgitta: en ödmjuk och en stark sida. Båda var en del i hennes militia Christi, ”krigstjänst” för Kristus.
År 1349 flyttade Birgitta till Rom, där hon ägnades sig åt hjälpverksamhet, studier, asketiska övningar och vallfärder (bland annat till det Heliga landet). Drygt tjugo år senare, 1370, gav påven Urban V Birgitta tillstånd att starta ett nunne- och munkkloster i Vadstena, som skulle följa Augustinus regel.
Orden var tänkt att skapa en jordisk spegelbild av himmelriket, och var också nydanande: den var primärt skapad för kvinnor; munkprästerna var till för att assistera nunnorna.
Klostret i Vadstena tog form, men klosterkyrkan stod klar först 1430. En rik andlig och litterär verksamhet blomstrade i Birgittas efterföljd. Klostret blev den svenska medeltidens främsta kulturella centrum, ett pilgrimscentrum och en mycket stark ekonomisk faktor under svensk senmedeltid.
Reformationen drabbade emellertid klostret på ett högst radikalt sätt. Egendomarna konfiskerades och munkar och nunnor fördrevs, de sista dock så sent som 1595.
Birgitta avled den 23 juli 1373, en dag som ännu firas – som hennes himmelska födelsedag – årligen i Vadstena av den kyrkliga gemenskapen Societas Sanctae Birgittae.
Först några år efter hennes död stadfästes ”den allra heligaste Frälsarens orden”, vars särskilda regula tagits emot i en uppenbarelse, dikterats av Birgitta och nedtecknats av Petrus Olai av Alvastra.
Birgitta kanoniserades den 7 oktober 1391.
I dag återfinns delar av Birgittas kvarlevor i klosterkyrkan. Katolska Birgittasystrar finns åter i Vadstena, där Birgittastiftelsen också driver ett klostermuseum. Även på den internationella scenen växer Birgittinerorden.
Vi avslutar med en bön av Birgitta:
”O Herre, kom snart och lys upp natten. Såsom döende längtar, så längtar jag efter dig … visa mig vägen, och gör mig villig att vandra den. Vådligt är att dröja och farligt att gå vidare. Så uppfyll då min åstundan och visa mig vägen. Jag kommer till dig, såsom den sårade till läkaren. Giv, o Herre, mitt hjärta ro.”