Den frikyrkliga församlingsidén fick tidigt formen av ideell förening. Det var relativt lätt att förstå sin plats som medlem i en sådan modell.

Församlingens andliga dimension var nog väldigt tydlig från början, men föreningsmodellen är svår att harmonisera med en biblisk församlingssyn. Den kan göra det svårt att ta till sig församlingens andliga identitet som Kristi kropp. Församlingsgemenskapen och kristen enhet blir lätt en organisationsfråga. Jesus talar om att vara ett så som han och Fadern är ett.

Varje lokal församling måste uppfatta sig själv som ett uttryck för Kristi kropp. Detta är apostolisk kristendom. Men utan ett liv i den helige Ande förblir begreppet Kristi kropp en religiös overklighet, en idé utan konkretion. Utan att vi lever i Guds kärlek genom den helige Ande kommer allt det som vanligen skapar konflikter mellan människor att verka åtskiljande också i den kristna församlingen.

Enheten i Kristi kropp förutsätter att vårt gamla jag fortsatt får hänga på korset sedan vi döpts till Kristus. Det finns ett nytt liv efter korset, en ny människa, ett nytt väsende i liv, ett gott vetekorn – men också det måste dö för att förlösa sin potential av liv i rik frukt.

Jesus gick den vägen och förväntar sig att vi följer honom – ”där jag är ska också min tjänare vara”, säger Jesus (Joh 12:26).

Den starkaste uppenbarelsen under väckelsen på 1970-talet var förståelsen av Kristi kropp. Så varför fick inte ”Kristi kropp-vardandet” en fortsättning? Kan Gud på nytt möta oss med sin nåd och upprätta oss för sitt egets namns skull? Det är i så fall vårt enda hopp.

Möjligen har vi lärt något av hur vi bedrövade Guds ande genom vår köttslighet, vår arrogans och brist på gudsfruktan under den tid han sökte våra hjärtan med en sådan oförbehållsam kärlek.  

Vår överstepräst Jesus är smord av den helige Ande och smörjelsen rinner från hans skägg ner över kroppen, som det står i Psaltaren 133. Ställ dig under skägget så att du får del av smörjelsen! Då kan vi på nytt få se hur ”bröder bor enigt tillsammans” (v 1).

Kärlek är det enda som räknas. Om Jesus saknar kärleksförhållandet är det bara en tidsfråga innan församlingen förlorat sitt existensberättigande, enligt Jesu egna ord till församlingen i Efesus: ”Ja, du är uthållig, och du har uthärdat mycket för mitt namns skull utan att tröttna. Men jag har en sak emot dig: att du har övergett din första kärlek. Kom därför ihåg varifrån du har fallit, och vänd om...” (Upp 2:3–5a).

Kan tacksamheten över syndernas förlåtelse, och allt vad frälsningen och vårt barnaskap har kostat Gud, få oss att böja oss vid Jesu fötter och utan beräkning bryta ”nardusflaskan” så att Jesus-kärlekens väldoft får sprida sig i hela Guds hus? Endast närvaron av Guds kärlek bekräftar vårt anspråk att vara Jesu lärjungar.

Församlingen behöver upptäcka sitt värde i kallelsen att finnas till som Kristi kropp och förstå att församlingen är målet för Guds kärlek – Kristi brud, ”utan fläck eller skrynkla” (Ef 5:27).

Vad blev det av uppenbarelsen som fanns i 70-talsväckelsens lovsångstexter om att Kristus uppstått i sin Kropp, församlingen, och denna längtan efter att bindas tillsammans i kärlek? Vi förstod att kärlek var det enda som räknas i våra relationer och i det vi gör tillsammans. Men eftersom vi inte tog fasta på kärleken som väckelsens andliga potential, förlorade vi fokus på Guds syfte, som var att uppenbara Kristi kropp genom sin församling.

I stället blev det den helige Andes gåvor som väckte störst uppmärksamhet. Det blev mycket karismatik men allt mindre av relation och kärlek. Andens gåvor fick ett egenvärde som förstärkte vårt religiösa ego. Kärleken till varandra fick inte tillräcklig prioritet.

Om vi hade tagit fasta på den högre vägen – kärleken och kärlekslydnadens väg – hade det kostat oss livet, att dö från oss själva och våra egna ambitioner.

Om församlingen inte är Kristi kropp – vad är den då? Det är den fråga som jag brottas med. Det jag sett, känt och rört vid som en verklighet av Andens liv och Kristi kropp övertygar mig om att ingenting i den här världen är större och mer betydelsefull än Guds kärlek, och att den har nått sitt mål i Kristi kropp.

Först i Kristus är vi hemma hos oss själva, eftersom vi är skapade till Guds avbild. Först i Kristi kropp har Guds kärlek nått sitt mål. Först tillsammans upplever vår inre människa mättnaden av Kristi fullhet. Kristi kropp som den helige Andes gemenskap är Guds mästerverk genom Korset och försoningen i kraft av Jesu blod.

I några avsnitt framöver vill jag lyfta upp den apostoliska undervisningen om församlingen som Kristi kropp. Läs gärna och begrunda Romarbrevet kapitel 12, Efesierbrevet kapitel 4 och hur Paulus, som andlig vägledare, hjälper församlingen i Korint att komma in i verkligheten av det Gud uppenbarat för honom (1 Kor 12–14).