Jag inledde denna artikelserie med att konstatera att det är övertygelsen om evolutionens ”faktum” som är skälet till att allt fler kristna inte längre anser att Bibelns första elva kapitel är historiskt relevanta. Det är en både omotiverad och riskabel väg att gå. Omotiverad, därför att evolutionsteorin, som vi sett, är en koloss på lerfötter.

Varför den är riskabel tänker jag förklara här och nu.

Kristna evolutionister har tagit steget in på ett sluttande plan, som inleds med en förändrad syn på Bibelns skapelseberättelse och fortsätter med en förändrad syn på den historiske Adam och på syndafallets konsekvenser. Snart följer en förändrad syn på synd och behovet av försoning och därmed på Kristi försoningsverk, betydelsen av hans död och uppståndelse.

Denna drastiska konsekvenskedja gäller naturligtvis inte alltid på det individuella planet; Guds barn är vi om vi är födda på nytt av Guds ande och inte på grund av någon specifik skapelsesyn. Men när vi överger en textnära läsning av 1 Mosebok kapitlen 1–11 skadar det förtroendet för Bibeln som Guds ord, och i förlängningen kommer det att påverka kommande generationer i en sekulariserande riktning.

Såväl kyrkohistorien som personliga livsöden visar att en sådan risk är högst reell.

I dag bedrivs en aktiv lobbyism för kristen evolutionism av den amerikanska tankesmedjan BioLogos Foundation och av vissa välkända apologeter. De har valt att ställa sig med den ena eller båda fötterna på den sekulära naturvetenskapens sida i sin polemik gentemot kreationister och ibland även intelligent design-företrädare. Må så vara i god tro.

Frågan har även en eskatologisk dimension som jag tänker ta mig friheten att spekulera lite kring.

En vanlig syn bland bibeltroende kristna, inklusive undertecknad, är att jorden i ändens tid kommer att ledas av en världsregering. En enad värld förutsätter inte bara globalisering i form av gemensam och samordnad politik och handel, utan även en gemensam religion – en världsreligion.

Man behöver knappast vara profet för att inse att en välgenomtänkt världsreligion kommer att sträva efter harmoni med den nya vetenskapen. Därför finns det skäl att tro att världsreligionens företrädare kommer att se positivt på den ”andligare” form av evolution som den utökade teorin innebär.

De olika religionerna kan förväntas acceptera evolutionär självorganisation som en del av den gemensamma religiösa nämnaren. En Moder Jord – Gaia – värd tillbedjan, eftersom det var den jord som av sig själv ”bar fram djur av alla slag”.

Om jag har rätt i att evolutionism kommer att utgöra en del i ett antikristligt trossystem med naturmagiska förtecken kan vi förvänta oss en massiv lobbyverksamhet framöver med syfte att omvända ”kreationistiska fundamentalister” till politiskt korrekt teistisk evolutionism och att svartmåla sådana som vetenskapsfientliga och som hinder för evangeliets framgång.

Tendenser finns redan. Darrel Falk, tidigare ordförande för BioLogos skrev: ”Att Adam och Eva är verkliga historiska människor] är det standardargument som lyfts fram av dem som tror på en ung jord skapad av Gud på sex 24-timmarsdagar för mindre än 10 000 år sedan. Ett av de främsta syftena med BioLogos är att marginalisera denna syn från kyrkan. En grundläggande del av vår mission är att visa att denna syn inte är hållbar.”^*

Strömningar som vill marginalisera radikal bibeltro är ingenting nytt under solen, men som bibeltroende kristna bör vi avstå från att underordna oss varje krav på anpassning till den nya världsbilden, den nya synen på ursprunget och den nya religionen. En sann biblisk världsbild är värd att försvara.

Med sanningen som vapen, och ingenting annat.

Fotnot: *Darrel Falk: ”On Living in the Middle”, BioLogos, (https://biologos.org/blogs/archive/on-living-in-the-middle)