I den föregående artikeln behandlades frågan om skapelsen ursprungligen varit god. Bibelns vittnesbörd från 1 Moseboken kapitel 1 är att den var ”mycket god”. Detta gäller inte minst människan som också innefattades i ”mycket god”.
Stämmer detta överens med människans natur i dag? Nej, knappast enligt vår erfarenhet och absolut inte enligt Guds ord. I Psalm 14 skriver David att ”... alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda”, och Paulus citerar detta påstående i Romarbrevet 3 i en lång, mycket pessimistisk och anklagande redogörelse för människans natur.
Någonting måste ha inträffat mellan dessa så motsägande utsagor. Denna förändring utifrån det ursprungliga goda tillståndet tillskriver Bibeln en handling hos den första människan, hela människosläktets anfader.
Adam gjorde uppror mot Gud, han ville bli som Gud genom att vara oberoende av Gud. Detta framkallade Guds dom som vi läser om i 1 Mosebok 3. Adams natur förändrades – han var nu en syndare – och först vid detta tillfälle kom döden in i tillvaron enligt Bibeln: ”Genom en enda människa kom synden in i världen och genom synden döden” (Rom 5:12).
Varken synd eller död fanns alltså i tillvaron innan denne enda människas handling. Och det var alltså inte bara Adam som påverkades utan ”världen”. Det var på detta vis som den ursprungligen goda skapelsen kom att rymma ondska, lidande och död.
Enligt en gängse evolutionistisk syn på människans härstamning utvecklades människolika generationer för cirka 200 000 år sedan från en gren i utvecklingsträdet som är gemensam för människan och vissa apsläkten.
Vem och i vilken generation stod i detta scenario för den handling som förändrade den ursprungligen goda skapelsen till den värld vi har i dag och genom vilken också människans natur förändrades? Kan man i detta scenario finna en individ, ett handlande, som drar med sig hela människosläktet, hela skapelsen under Guds dom?
Adams handlande kan knappast ses som en myt. Skulle Gud döma Adam och hela människosläktet, hela skapelsen, för något som egentligen inte ägt rum? En del teistiska evolutionister menar att när människans medvetande utvecklats tillräckligt och hon fått någon sorts Guds-medvetande så vände sig alla befintliga individer bort från Gud.
Berättelsen om Adams syndafall är då en generaliserande beskrivning av detta förlopp. ”Syndafallet” sker på så vis i varje enskild människa och bör rimligen ha fortsatt att ske så in på våra dagar och omfatta oss själva.
Denna modell förklarar inte hur ondska, lidande och död trädde in i en ursprungligen god Skapelse. Den förnekar också påståendet från Romarbrevet att ”Genom en enda människa kom synden in i världen och genom synden döden”.
Nej, syndafallet måste vara historiskt, något som en gång ägde rum. Det måste ha utförts av en verklig människa, en som är lik alla efterföljande generationer, eftersom det står att ”en endas fall [syftande på Adam; min anm] ledde till fördömelse för alla människor” (Rom 5:18).
Detta är centralt för evangeliet. Det är inte bara varje enskild individ som står med skuld inför Gud. Hela människosläktet, kollektivt, gör det utifrån sin delaktighet i Adams uppror. Delaktigheten i en annans gärningar gäller också för frälsningen i Kristus. Denna analogi är mycket tydlig i Romarbrevets femte kapitel.
Det finns ytterligare ett problem. Om ett syndafall ägt rum någon gång under människans evolutionära historia måste det samtidigt funnits ett stort antal människor, spridda över jorden, som kom under Guds dom utan att ha sin fysiska härkomst direkt från den som utförde upproret mot Gud.
Men om Adams gärning fick konsekvenser för ”alla människor” måste han också ha varit allas verkliga anfader.
Bibeln är tydlig med att människan är ansvarig för döden i tillvaron. ”... döden kom genom en människa” (1 Kor 15:21) och vidare ”döden kom att regera efter en endas fall” (Rom 5:17). Människans ansvar inför Gud är centralt för den kristna förkunnelsen.