(Del 1/6) Slutet av 1800-talet är en tid som fyller det judiska folket med både hopp och förtvivlan, då framför allt i Östeuropa. Man har sett hur europeiska judar blivit emanciperade i och med den franska revolutionen, men man har också fått uppleva en växande europeisk antisemitism.
Antisemitismen får den här gången stöd av de nya vetenskapliga studierna av ”raslära”. Dessutom gör Ryssland antisemitismen till statspolitik efter mordet på Tsar Alexander II 1881, där judarna falskeligen ryktas ligga bakom mordet.
Därutöver publicerar ryska säkerhetstjänstemän boken ”Sion Vises Protokoll” runt sekelskiftet, vilken är baserad på gamla antisemitiska element och skrifter. Boken användes av den ryska säkerhetspolisen som propaganda och politiskt instrument, med fruktansvärda pogromer som följd. Situationen skakar om hela den judiska befolkningen i Östeuropa, och över 2 miljoner judar ger sig av till den nya världen – till USA.
Dessutom är slutet av 1800-talet en tid då det ottomanska riket påbörjar sitt förfall, med politisk och finansiell instabilitet. Det område som kallas Palestina ligger i det ottomanska rikets södra periferi, negligerat och i förfall. Marken ägs av frånvarande ottomanska feodalherrar som låter analfabetiska, livegna bönder och beduiner bruka jorden.
Dålig markhållning samt avsaknad av dränering leder bland annat till träskbildning, med utbredd malaria som resultat. Det är under dessa förhållanden som europeiska judar nu börjar köpa upp mark i Palestina. Ofta är dock marken som säljs i väldigt dåligt skick och inte alltid odlingsbar, eller så bebos den av de livegna på plats.
Detta gör att köpen emellanåt blir problematiska eftersom de livegna inte alltid förstår de legala transaktionerna och ibland är ovilliga att lämna marken till de nya ägarna. På detta sätt skapas konflikter, där de judiska nya markägarna, av den lokala befolkningen, felaktigt anses vara ”ockupanter”.
Samtidigt immigrerar judar från bland annat Yemen, Marocco, Irak och Turkiet till Palestina. Det är människor som kommer med den gamla drömmen om att återvända till Sion, något som nu hade blivit möjligt genom ottomansk försäljning av mark i Palestina.
Dessa judar är helt omedvetna om situationen i Europa, och har i stället religiösa motiv för att flytta till Palestina. Många judiska böner talar om att återvända till Jerusalem, till Sion: att inte glömma Jerusalem och platsen där templet stod, vilket är något av en grundsten i judendomen; hebreiskan, den heliga skriftens språk som kommer från Israel; samt de judiska högtiderna, som härstammar från Israels årstider. Och när man ber gör man det vänd mot Jerusalem.
Så när nu möjligheten äntligen ges att få flytta till Palestina tar människor helt enkelt chansen.
Slutet av 1800-talet är även en tid som ser många nya politiska ismer växa fram och få ordentligt fäste i väst. Individens rättigheter, självständighet och frihet lockar många, så även judarna.
Under dessa omständigheter växer sionismen fram, som bland annat behandlar frågor som hur judarna ska hantera det moderna och sekulära samhället, och försöka integrera sig, utan att förlora sin judiska identitet.
Theodor Benjamin Herzl kom att bli sionismens grundare. Som student i Wien och som journalist i Paris, kom Herzl själv i kontakt med antisemitism.
Det var dock Dreyfusaffären i Paris 1894 som fick Herzl att på allvar inse att judarna aldrig kommer att accepteras som likvärdiga medborgare i någon europeiskt stat. Alfred Dreyfus var judisk officer i den franska armén, och blev 1894 oskyldigt anklagad för att spionera åt Tyskland.
Dreyfus dömdes till livstids fängelse som skulle avtjänas på Djävulsön, trots bevis som pekade på hans oskuld. Det tog tolv år innan Alfred Dreyfus blev benådad och slutligen frikänd från anklagelserna.
Herzl chockas över det hat han bevittnar i Paris under Dreyfusaffären. Han ansåg det värdelöst att fortsätta bekämpa antisemitismen, och menade i stället att judarna behöver ett eget land, ett judiskt land, för att kunna utvecklas som både sekulära och religiösa, utan våld och diskriminering.
Han ansåg att den ”judiska frågan” var en internationell fråga som behövdes behandlas internationellt. Den sionistiska rörelsen tar fart, och den första judiska kongressen i Basel 1897 kan sägas bli början på en ny form av judendom, en nationell judendom.
I denna nya judendom är historia, religion, språk, tradition och framför allt, territorium, av vikt i skapandet av en judisk identitet.
Så småningom kommer man överens om att det är till ”Eretz Israel” (det traditionella judiska namnet på dagens Israel) man vill återvända, och där återbygga en judisk stat i det forna bibliska hemlandet.
Processen hade redan börjat i och med de legala uppköpen av mark i ottomanska området Palestina.