Jesusberättelsen (del 1/5) De skrivna dokumenten om Jesus liv, evangelierna, har vuxit fram ur en stark traderingstradition, som kan vara svår att förstå för oss i vår dataålder med dess tekniska möjligheter. När Jesus dog stod alltså hans lärjungar inte inför den hopplösa uppgiften att försöka börja komma ihåg vad han hade sagt. Ännu i vår tid finns kvarlevor av den här urgamla traderingskonsten. Det finns rabbiner, som kan stora delar av Gamla testamentet utantill och barn, som i muslimska mullaskolor lär sig koranens arabiska text utantill, en text de inte ens förstår.
Den pedagogiska principen på Jesus tid var en långtdriven memorering. Redan under Jesus egen livstid fanns memorerat stoff med Jesus ord och liknelser. När evangelisterna skrev ner sina Jesusberättelser behövde de inte börja från noll. Den här förvaltar- och traderingsuppgiften kommer också fram i ordet paradosis (1 Kor 15:1–3), som betyder att ta emot och föra vidare ett material man fått att förvalta. Ännu kring år 130 berättas det hur biskop Papias var mån om att få träffa personer som kände apostlarna och hade hört dem. En muntlig källa räknades som mera tillförlitig än skrivna dokument.
Men den tid kom när man var tvungen att ty sig till skrivna dokument. Så frågan är: Är de dokument vi har i dag äkta? Kanske har de förändrats? Ibland påstås också att man har hittat nya evangelier, som kyrkan sägs ha undanhållit. Den kristna kyrkan har dock från första början varit medveten om att det också finns andra skrifter som berättar om Jesus. De kanoniska skrifterna togs med på grund av sin inre tyngd. Frågeställningen gällde inte vilka som skulle uteslutas, utan vilka som skulle erkännas.
Sådana skrifter som aldrig blev aktuella var bland annat barndomsevangelier som ville fylla ut ”luckorna” i levnadshistorien om Jesus. I dem berättas till exempel att Maria får sitt uppehälle vid Jerusalems tempel upp till tolv års ålder och matas, såsom en duva, med föda ur en ängels hand. Undret med den obefläckade avlelsen och födelsen utmålas med pinsam intimitet. Det berättas att ett ljus fyller grottan och att ett barn blir synligt och börjar dia sin moder Marias bröst. Man kan också läsa om hur den femåriga Jesus uppväcker en lekkamrat, hur han formar tolv sparvar av mjuk lera, hur han sex år gammal bär vatten i manteln utan att en droppe vatten tränger igenom, hur han förbannar sina lekkamrater så att de dör, hur han som åttaåring tämjer en lejonflock, likaså en drake och hur han spränger sönder egyptiska avgudabilder med sin blick.
En annan grupp av skrifter som inte hade trovärdig tyngd var de gnostiska. Dan Brown påstår i sin bestsellerDa Vinci-koden att ingenting i kristendomen är original och att de gnostiska skrifterna är mera ursprungliga än evangelierna i Nya testmentet. Det verkar för mig som om Brown inte själv skulle ha läst de gnostiska skrifterna, som är fyllda med uppenbarelser om otaliga himmelska andar och himlar. De innehåller påståenden som varken kan förnekas eller bevisas eftersom skrifterna i motsats till evangelierna saknar historisk yttre ram. Redan en ytlig bekantskap med dem visar på deras brist på historiska fakta. Bakom budskapet i Browns bok ligger tyvärr ett annat intresse: att plädera för en religion med det kvinnliga, häxliga som gudomliga, med rituella sexuella samlag och där ondskan blir till något gott.
Alla fyra evangelier är anonyma. Författarnas namn framkommer inte i själva texten. Av fornkyrkliga skrifter vet vi vem som är författarna. Däremot måste pseudoevangelier, som skrevs långt senare, för att vinna auktoritet innehålla påståenden om att de var skrivna av apostlarna.
Men hur vet vi vad evangelisterna skrev? Originaldokumenten finns förstås inte kvar. Handskrifterna, avskrifterna, till de nytestamentliga skrifterna är många och gamla, inte minst i jämförelse med andra klassiska verk. De rör sig i en helt annan division. Att inte godta det vi i dag kan läsa om Jesus i evangelisternas egna texter, som källa om honom som historisk person, får konsekvenser. Det innebär att världshistorien måste skrivas om när det gäller många personer som Platon, Sokrates, Alexander den store och Ceasar, bara för att nämna några. De många handskrifterna gör att det är möjligt att inom källkritiken jämföra och söka sig bakåt till den ursprungliga texten. Handskrifterna behandlar i alla stora frågor samma sak, några små oklarheter kan finnas, vilka också framkommer i noterna till en helt vanlig bibelutgåva.
Vi kan alltså notera att de nytestamentliga evangelierna har sin bakgrund i en stark traderingstradition. Deras innehåll har blivit prövat. Deras äkthet bestryks också av att de inte behöver innehålla någon uppgift om författarna. Innehållet talade för sig själv. Handskrifternas ålder och antal gör att vi med några få och små undantag med säkerhet vet vad som skrivits. Men kan vi då lita på evangelisternas skildringar? Det ska vi se närmare på i nästa artikel.