Salig är den som håller ut i prövningen, för när han har bestått provet ska han få livets krona.
Jakobs brev 1:12

Världen idag

Tilltron till Kristi kropp är Sune Nordins drivkraft

Många vittnar om Sune Nordins förmåga att skapa en varm och kärleksfull atmosfär omkring sig, både på det personliga planet och i de församlingar han tjänat under 45 år. – Vårt egentliga budskap, Jesus Kristus som korsfäst, är det enda som verkligen attraherar, slår han fast.

Reportage · Publicerad 10:00, 4 feb 2020

Det har nu gått en tid sedan Sune Nordin avslutade sin pastorsgärning med nio år i Korskyrkan i Uppsala. Han är ett välkänt namn inom Evangeliska frikyrkan, tidigare inom ÖM, inte minst tack vare arbetet kring mentorskap och församlingsutveckling – främst inom EFK men också inom Pingströrelsen. Några år på heltid, i övrigt parallellt med tjänsten som församlingspastor.

För ett par år sedan blev han ombedd att hjälpa den då krackelerande församlingen i Knutby, en uppgift som ännu pågår. Sunes konstaterande, att församlingen visserligen är upplöst men att människorna finns kvar, sammanfattar mycket av hans herdeskap.

Någon sade att hans stora gåva är att bekräfta, uppmuntra och utrusta människor.

Och nästan överallt där han verkat som pastor har han även haft nåden att få se tillväxt och utveckling.

– Jag är bara ödmjukt tacksam, fullständigt medveten om mina brister, säger Sune, som började sin gärning i sin hemförsamling i Umeå.

Efter ett par år som evangelist bar det av till Adolfsberg utanför Örebro och en tjänst som ungdomspastor. Sedan har det rullat på. Någon teologisk examen hanns inte med.

– Min pastor tyckte att jag skulle studera teologi i England men jag var inte intresserad. Jag kände: ”Jag har inte tid, Jesus kommer snart”. Så ett år är min enda formella teologiska utbildning. Men jag har ju läst massor under åren, tillägger Sune och skrattar.

Han är nu 65 år, men tjänsten för Herren fortsätter. Kallelsen finns där att förkunna, om än inte på heltid, även att fortsätta hjälpa församlingar och enskilda pastorer.

– Jag står till förfogande, säger Sune, som redan som 16-åring fick Guds tilltal: ”Jag vill att du ska tjäna mig.”

– Det berörde mig starkt. Även om jag då inte visste vad det skulle innebära har det burit mig genom livet. Inte minst genom svåra perioder med både utbrändhet och sjukdom.

– Jag har alltid brunnit för Jesus, att bygga och utrusta lärjungar för honom. Jag har aldrig haft specifika strategier eller inriktningar, snarare varit inspirerad av det som händer i tiden.

Sune tog till exempel starkt intryck av Sven Nilssons budskap i början på 80-talet, att det bara finns ett Guds folk.

– Jag har aldrig varit en rörelsemänniska. Jag vill inte vara ägd av någon, inte heller av mitt eget samfund, även om jag är tacksam för EFK och dess sammanhang. Jag har närmat mig olika rörelser, men aldrig kunnat ge mig helt hän. Som sagt, jag vill inte bli ägd.

Sune berättar om en upplevelse som förmodligen kan förklara mycket av hans syn på ledarskap. Som grabb handlade nästan allt om idrott, i princip sju dagar i veckan. Men han visste: ”Om jag döper mig måste jag sluta med allt”.

– Så var det bara i det sammanhang jag växte upp i. Jag ville leva för Jesus och tog konsekvenserna. Visst, det var konservativt och lagiskt, men det var det som gällde.

Sune var då 16 år. Flera år senare, på besök hemma i Umeå, gick han för första gången efter sitt dop på fotboll, ett viktigt derby i stan. Flera av hans tidigare kompisar spelade.

– Där och då hörde jag rösten, Herren talade: ”Det var de här grabbarna som jag tänkte att du skulle vittna för.” Då bestämde jag mig: ”Jag ska välsigna människor i alla miljöer dit Herren sänder mig. Överallt.” Jag skulle aldrig mer styras av religiösa och lagiska föreställningar om vad som är rätt och fel. Jesus rörde sig i alla miljöer, och så vill jag också leva.

Sune berättar om både framgångar och motgångar, om härliga väckelsetider men även om månader och år då Herren känts frånvarande.

Bara 31 år gammal, i slitningen mellan olika rörelser gick Sune in i väggen, ett riktigt mörker av hopplöshet. Han kände inte igen sig, förstod inte vad som pågick inom honom. På en fortbildningsdag för pastorer, talade prästen Fredrik Brosché över ämnet: ”Utbränd för Guds skull”.

– Äntligen fick jag ord på vad jag kände. Jag sade upp min tjänst i Edsbyn och tänkte börja resa. Men inte heller det fungerade. Jag sade till min fru Eva: ”Jag kan alla ord men det är dött inom mig”. Det fanns inget gensvar.

I stället tog han jobb som föreståndare för Libris bokhandel i Norrköping.

Det blev, som Sune säger, 3,5 fantastiska år, läkande, med fasta arbetstider. Bara bönesamlingar gällde, inga andra möten.

– Jag gav en läxa åt mig själv att läsa evangelierna, ingen annan litteratur. Tillbaka till timmermannen. Hur var Jesus? Vad gjorde han, hur bemötte han människor, hur byggde han relationer? Det här gjorde att jag fick tillbaka den frihet jag tidigare haft.

Sune menar att det finns en risk för alla förkunnare att alltid ha något nytt att leverera, någon ny exklusiv undervisning.

– Jag hade hamnat i en religiös bubbla, jag kunde alla ord och termer men saknade passionen. Det är så lätt att så mycket läggs på oss. Ord och beteenden, förväntningar att passa in. Risken är att man gör våld på sig själv.

– Jag har sedan dess strävat efter att inte komma in i mönster och beteenden som inte är äkta och uppriktiga.

Utifrån din erfarenhet, i både stora och mindre församlingar, hur mår egentligen den svenska frikyrkoförsamlingen?

– Det är omöjligt att ge ett enkelt svar på det. Det är både hoppfullt och nedslående. Det är bara att inse, vi har tappat flera generationer men också vår självkänsla. Vi tar gärna till ursäkter, som att tv-tittande och idrotten har tagit över. Men är det verkligen den stora anledningen?

– Jag tror att det mer handlar om att vi tappat Jesus-fascinationen. Den stora faran för församlingen i dag är att tappa kärleken till Jesus, att släppa in ljumhet, fortsätter Sune.

– Vi har svårt att hitta vår roll i en ny tid, är förvirrade nu när kartan har ritats om. Tidsandan, sekularisering med individualism i spetsen har kommit in i församlingen. Alla vill göra sin egen grej. Alla bejakar sig själva, men inte varandra.

– Det gör att det är svårt att samlas. Förr gick det så enkelt och så lätt, som ett självspelande piano. Så är det inte längre. Allt det här är svårt att hantera, menar han.

– Vägen framåt måste ha fokus på Jesus. Men ofta söker vi en lättare väg. Vi är smarta och duktiga och tror oss veta hur det ska vara. Organisation, strukturer och administration riskerar ta över.

När Sune nu ser tillbaka kan han konstatera att när det fungerat, till exempel under de tolv år då han verkade i Stockholm, så lyckades man där hitta en ton som tilltalade väldigt många människor. En ton av Jesus, att Kristuslivet är spännande och värt att leva.

– Nu gäller det att hitta tilltalet för vår tid. Se bort från mänskliga svagheter, som vi alla har. En bra fråga att ställa sig är: ”Vad skulle Jesus göra?” Hur lever vi ut Kristuslivet i vår tid? Inte verksamhetsmässigt, utan det inre livet. Det är lätt att hitta formler, men den stora frågan är vad Jesus själv vill forma i våra liv, det som gör att han får den rätta platsen som huvudet för församlingen.

– Får bara Jesus mandatet att leda så tror jag på det här. Där det finns hjärtan som längtar och som är beredda att lyda när Jesus säger ”följ mig” – där finns det hopp. Vårt egentliga budskap, Jesus Kristus som korsfäst, är det enda som verkligen attraherar.

Hur ser du på pastorns roll i allt det här?

– Vissa tar alldeles för stor plats, är som småpåvar med mycket höga anspråk, medan andra tar för liten plats, nästan utplånar sig själva. Jag brukar säga: ”Varför kravla i dikena när det finns en väg att gå på?”. Den är visserligen smal, men det är ändå en väg.

För att undvika, eller åtminstone minimera problemen, pekar Sune på delat ledarskap, enligt Paulus undervisning i Efesierbrevet.

– Om vi ödmjukt söker vägen framåt, lägger ner alla egna ambitioner och underordnar oss varandra, under Kristus, vågar se, bekräfta och frigöra de olika gåvorna, då har vi alla möjligheter att hitta rätt.

– Största utmaningen är att ta tid till bön. Umgänget med Gud är nyckeln till allt. ”Herre, hur ska jag göra, lär mig!” Det som är verkligt hoppingivande i dag är alla dem som runt om i landet ödmjukt söker Gud för sin stad och sitt sammanhang, säger Sune.

– Vem vet, kanske är det en liten trängd kyrka som är vår framtid, vår möjlighet? Är det kanske mitt i svårigheter och förföljelse som vi får se församlingen blomstra? Jag lever för, och har alltid haft en stark tilltro till, Kristi kropp. Det är min drivkraft. Utan den tilltron hade jag gett upp för länge sedan.

Där det finns hjärtan som längtar och som är beredda att lyda när Jesus säger ”följ mig” – där finns det hopp.
Jag hade hamnat i en religiös bubbla, jag kunde alla ord och termer men saknade passionen.

Ny verksamhetsledare inom Pingströrelsen

Församling. Pingst styrelse har utsett en ny verksamhetsledare till Pingst Församling. Det blir Richard... lördag 26/9 14:00

Vår tillhörighet som kristna är Guds rike

Ledare Två rörelser i tiden brukar kallas för nationalism och globalisering. Hur ska vi som kristna... lördag 26/9 00:00

Driver podd som kritiserar evolutionen

Ung. Stämmer det läraren säger på NO-lektionen? Hur väl underbyggd är egentligen evolutionsteorin? Redan... lördag 26/9 18:00

Ingen paus för förföljelsen under corona

Missionsglimten Under corona­pandemin har jag skickat flera vädjanden om förbön för kristna som förföljs på grund... torsdag 24/9 00:10
E-tidning
Senaste magasinen

Var muslim – i dag läser hon till pastor

Ung. När Elnaz Moradis familj flyttade till Sverige från Iran krossades deras framtidsdrömmar av ett...