Leon Rytz föddes 1927 och växte upp i en judisk familj i Warszawa, med föräldrar och tre syskon. Han var bara drygt tolv år när Nazityskland gick in i Polen och skapade ett judiskt getto i huvudstaden.

1942 fördes den tonårige Leon till arbetslägret Majdanek tillsammans med tusentals andra unga judiska pojkar.

– Vi var slavar för nazisterna, från första dagen, i gettot i Warszawa. Att jag överlevde allt detta är ett mirakel, säger han.

Fem år senare hade Leon varit igenom helvetet – och kommit ut igen på andra sidan.

Men sina föräldrar och syskon fick han aldrig se igen.

I dag reser Leon omkring för att berätta om sina upplevelser. Men ibland tystnar han. En del minnen, menar han, är för smärtsamma för att återberätta.

Att han står här alls beror på ett barnbarn, som efter 40 år fick honom att börja tala om vad han varit med om, både i kyrkor och skolor.

– Jag såg så många döda i Majdal och Treblinka. Hur kan man tro på en Gud som lät oskyldiga dödas på detta vidriga sätt? undrar han.

– Samtidigt är det ett under att jag står här.

I Majdanek, som liger utanför Lublin i sydöstra Polen, tror Leon att han var i ungefär två månader.

– När vi kom dit fanns det bara tomma baracker, så vi fick sova på brädor på golvet med skorna som kudde, berättar han.

– Vid uppställningen sköt de ofta ihjäl var tionde person, bara för att jaga skräck i oss. Vid två tillfällen var jag den nionde personen.

Den unge Leon fick också se hur nazisterna förde bort vuxna män en bit från barackerna. Där beordrades de gräva djupa gropar innan de sköts ihjäl i groparna.

Efter en tid lastades Leon åter på en godsvagn, denna gång med destination Treblinka.

Treblinka var ett ökänt koncentrationsläger i de polska skogarna, där nazisterna mördade mellan 870 000 och 925 000 judar. Många var döda inom en timme efter ankomst.

– När vi föstes av från tåget, skrek nazisterna så att människor dog av bara skräcken. Jag ser allt framför mig, trots att det har gått åtta decennier sedan dess, säger Leon.

Femtonåringens smala lycka var att han direkt vid avlastningen kändes igen av en fånge, som förklarade att han varit god vän med hans pappa.

– Han hette Joseph Kaufmann. Han drog ut mig från vagnen och sade: ”Om du lämnar mig bara fem minuter, så lever du inte ens 24 timmar”.

Joseph hade som uppgift att leta igenom de dödade judarnas kläder, som lastats in i en godsvagn, och lämna över alla pengar och smycken till lägerledningen. Den unge Leon blev hans medhjälpare, något som med stor säkerhet räddade hans liv.

Inifrån sin relativa säkerhet i godsvagnen kunde Leon se nya människor strömma in i lägret varje dag, och försvinna bort till gaskamrarna.

– En dag såg jag en kvinna gå av godståget. Hon hade ett litet barn tryckt mot sitt bröst och en liten flicka som höll i hennes kläder, berättar han.

– Barnen blev rädda och började gråta när de gick förbi en SS-man med en hund. Då sköt nazisten först ihjäl barnen som grät och sedan kvinnan. Men den mannen, han fick sitt straff senare.

Joseph hade tänkt ut ett sätt att fly från Treblinka, och planen verkställdes kort efter att Leon kommit dit.

En förutsättning, berättar Leon, var att de fick tag i en bajonett som de skulle kunna använda till att bända upp godstågets dörr med inifrån, när de väl smitit in och gömt sig under kläderna de genomsökt.

Bajonetten tog de från SS-mannen som hade skjutit ihjäl kvinnan och hennes barn, efter att Joseph lurat in honom i godsvagnen och dödat honom.

Planen lyckades, och Joseph och Leon hoppade av tåget i farten när de kört in i skogen utanför Treblinka. Där anslöt de sig till en grupp partisaner, som saboterade nazisternas transporter bland annat genom att spränga broar.

– Det var judar, polacker, ryssar och tyska soldater som inte kunde acceptera Hitlers mördande, berättar Leon.

Efter en tid greps delar av gruppen och sattes i arbete på en ammunitionsfabrik utanför Warzsawa. Joseph och Leon rymde genom avloppstunnlarna, men blev fasttagna.

Straffet för ett rymningsförsök var döden. Men först skulle de två statuera exempel.

De fick var sin skylt om halsen, där det stod att de skulle avrättas för sitt rymningsförsök, och visades upp för lägerarbetarna morgon och kväll.

– Då gick en kvinna som jag aldrig har sett förut, fram till SS-mannen. Hon sade: ”Min herre, jag har en diamant i en av mina skor. Ni får den om ni låter mina bröder leva”, berättar Leon.

Otroligt nog tog mannen diamanten och lät de två fångarna leva.

Nu fördes Leon vidare, via koncentrationslägret Buchenwald, till Bergen-Belsen.

– Vi flyttades från arbetsläger till arbetsläger allteftersom ryssarna närmade sig, berättar han.

I Bergen-Belsen kom Leon ifrån sin vän Joseph. Men han såg till att hamna tillsammans med en grupp tillfångatagna ryska soldater, som skyddade honom till dess kriget tog slut.

För den unge men utmärglade Leon började friheten vid kanten av en väg utanför Hannover, där han plockades upp av en amerikansk överste som for förbi i en jeep.

Översten visade sig vara av judisk börd, och när Leon fått läkarhjälp på förläggningen erbjöd han sig att adoptera tonåringen och ta med honom till sin fru i USA.

Men Leon hamnade aldrig i USA.

Hans öde beseglades i stället när han träffade på en grupp svenska lottor på en biograf i Lübeck. En av svenskorna smugglade med honom på en av båtarna till Helsingborg, där Leon efter tre veckors karantän kunde börja ett nytt liv.

Han kom till Borås, där textilindustrin skrek efter arbetskraft, i början av 1946. Där träffade han också Ester, som överlevt Auschwitz.

– Vi talade inte med varandra som ungdomar, utan som 50-åringar. Vi sade att vi skulle gifta oss, bygga upp en familj och göra allt för att våra barn inte skulle uppleva detsamma som vi, minns Leon.

I Borås träffade Leon också, av en slump, den unga kvinna som räddade hans och vännen Josephs liv med en diamant gömd i skon. Och även Joseph återförenades han med omsider.

Livet blev gott, trots allt. Leon byggde upp ett konfektionsföretag, och han och Ester fick tre barn och en lång rad barnbarn. Sommaren 2015 utnämndes han till årets Boråsambassadör.

Leons historia finns bevarad genom flera inspelningar, bland annat på United States Holocaust Memorial Museum. Även Vetenskapsradion har sänt en längre intervju med honom.

– Jag berättar för att hedra de döda. Men en sak förstår jag inte: Varför man inte kan förbjuda nazismen helt? avslutar Leon.