Fram till 2019 saknades bara en beteckning i Anders Mårtenssons körkort: mc-kort. Han tog kortet, köpte en motorcykel och började pendla från bostaden i Ystad till jobbet i Malmö.
Men den 28 maj 2021 förändrades allt. Det började som en helt vanlig tur på motorcykeln, men vid en vänstersväng kom en bil av okänd anledning över på hans sida och träffade motorcykeln i 80 kilometer i timmen.
Anders flög i väg i luften och träffade marken med huvudet före. Han ådrog sig 35 frakturer: bröt nyckelben, alla revbenen, ryggraden, den ena handleden och bäckenet och slog sönder ett knä.
– Läkarna på akuten sade att man inte kan överleva en sådan smäll. Det är som att åka in i en bergvägg i 80 kilometer i timmen, och det klarar inte kroppen, berättar Anders.
Trots det var Anders talbar när ambulanspersonalen förde honom till sjukhuset.
Men på akuten var det som om kroppen gav upp. Han fick en serie blodproppar i lungorna samtidigt som han fick blodförgiftning, njursvikt och hjärtflimmer.
– Allt på en och samma gång, summerar Anders.
Efteråt har han fått berättat för sig hur läkarna vid tre tillfällen, från olyckan och framåt, ringde till hans fru och sade att det var ytterst illa, att han svävade mellan liv och död.
Men trots alla frakturer och tre veckor i respirator, så överlevde Anders. Mot alla odds.
Han har även fått berättat för sig att om ytterligare en kota, den som påverkar andningen, också hade krossats så hade han dött. Han var bara 1,5 millimeter från att det skedde.
– Personalen på IVA sade att jag varit så nära döden som man kan vara utan att dö. Jag brukar beskriva det som att jag stod och höll i himlens handtag men liksom fick återbud, säger Anders.
Runt om i världen bad tusentals människor för att Anders skulle överleva, både vänner och genom olika nätverk.
En av få saker som Anders själv minns av allt som hände är ett starkt möte en natt i sjukhusbädden.
– Det är lite odefinierbart, jag kan inte säga om det var en människa, men det var ett ansikte som såg rakt in i mina ögon, berättar Anders.
Därefter hörde han en röst som sade: ”Den Gud som varit med dig från barndomen är med dig nu och kommer att vara med dig hela vägen hem.”
Ytterligare en upplevelse i sjukhussängen gjorde starkt intryck på honom. Anders beskriver hur han upplevde det som att någon kom fram till honom, tog upp ett pappersark och började skriva ner alla de saker som Anders hade med sig i sitt bagage från livet. Saker som han hade bett om förlåtelse för, men som ändå fanns där.
– Utan att fråga mig skrevs de ner, pappret rullades ihop och släpptes sedan ner i avgrunden, där det bara försvann. Så hörde jag en röst som sade: ”När du har lyssnat på mig och gjort som jag har sagt, då har det blivit bestående.”
Anders minns att det var som en himmelsk närvaro. Som att Gud var där bredvid honom.
– Så jag tänkte att nu ska jag säga allt jag ville säga till Gud. Men det var som om alla ord blev fullständigt tomma och föll ner till marken. Jag insåg att här inte behövdes några ord.
Där och då gjorde Anders ett val. Han bestämde sig för att han, hur det än skulle bli, skulle rulla ut från den där sjukhussalen och göra det bästa av resten av livet.
När han vaknade upp var hans första ord inte något som sjukvårdspersonalen brukar få höra: ”Jag är så tacksam för livet.” Det var så ovanliga ord att personal långt senare sade att de mindes honom.
– De sade: ”Vi kommer aldrig att glömma dig, för vi har aldrig hört en IVA -patient som vaknat upp ur ett trauma och varit tacksam för livet.”
På sjukhuset fick Anders fortsätta vittna. En manlig sjuksköterska hade aldrig sett någon överleva med de skador som han hade. ”Men”, fortsatte mannen, ”du var helt lugn, och det var helt lugnt i rummet. Vad har du som jag inte har?”
Samtalet mellan Anders och sjuksköterskan pågick under en tid och återkom flera gånger. Anders fick hjälp av honom att leta upp Psaltaren 34:21, ett bibelord han själv fått en gång av en kollega: ”Han bevarar alla hans ben, inte ett enda av dem ska krossas.”
Vid ett samtal vände sig sjuksköterskan till Anders och sade: ”Det här blir bra, Anders.”
”Kanske”, svarade Anders tvekande, men sjuksköterskan var säker – trots att han innan deras samtal inte ens vetat att Psaltaren var en bok i bibeln. ”Med så många tusen som ber för dig så är det klart att det här blir bra”, fortsatte han.
Det märks att Anders blir berörd när han berättar. Sjuksköterskan var bara en av alla som förstod att det faktum att Anders fortfarande levde inte var något annat än ett mirakel.
– Sjukvården gjorde ett ypperligt jobb. Jag är otroligt tacksam för deras insats. Men många av dem insåg att det här var mer än vad sjukvården förmår, säger Anders.
En av dem han mötte i vården sade att de i Anders rum ”såg änglavingar”.
– Det var deras sätt att beskriva att de kände en närvaro av något annat. Det går inte att skapa, säger Anders, och blir på nytt märkbart berörd.
Anders fick tillbringa totalt sex månader på sjukhus innan han efter en lång rehabilitering kunde återvända hem. I dag är han rullstolsburen men kan arbeta halvtid.
Kvar i sjukhussystemet finns hans journal – cirka tretusen sidor lång!
– En läkare sade att man inte överlever det här, att det är ett mirakel. När jag kommer till vården och de läser min journal så behöver jag knappt berätta något – de vet att det är något mirakulöst som skett.
Långt senare har Anders och hans fru insett att de båda, ovetande av varandra vid två olika bönemöten, dagen innan olyckan bad för att få uppleva ett mirakel av sällan skådat slag. Blott 24 timmar senare flyger Anders av från motorcykeln, upp i luften och ner i marken med huvudet före, så hårt att hans hjälm krossas ända ner till hjässan.
– Jag brukar säga att själva olyckan och allt vad den innebär är något jag gärna skulle vara utan. Men det jag varit med om under den här tiden skulle jag inte vilja vara utan. Men man får ju inte det ena utan det andra, tillägger han.
Någon bitterhet känner han inte, trots att hela livet ställdes på ända, och nu gör han det bästa av livet, precis så som han sade där på sjukhusbädden.
– Jag höll i handtaget till himlen och det är klart att det, för min del, hade varit skönare att ramla in där. Men när jag nu fick ett återbud på något vis så är det också förpliktigande.
Ett av Anders alla vittnesbörd är därför att bön är något som håller, något som gör skillnad. Inte minst när många går samman och ber.
– Det lönar sig att be när många går tillsammans. Det budskapet tror jag vi behöver mer och mer. Det har pratats mycket om att vi måste be för vårt land och om tusentals går tillsammans och ber, då sker det saker.
Anders vittnar även gärna om upplevelsen av hur hans synder släpptes ner i en avgrund och försvann.
– Det jag mötte var: Det är förlåtet. Att jag inte kommer att se dem mer. Det var budskapet.
Det tror han är ett budskap som kan stärka många som går igenom tvivel, som undrar om man verkligen är förlåten, om förlåtelsen på riktigt.
– Var inte rädd för Gud. Han är kärlek. Jag hoppas det ska kunna hjälpa andra som kanske ber och ber och tänker att det inte är lönt längre, säger Anders.