Jonathan Hessman – eller Reggie Salas som han hette vid födseln – fick en trasslig uppväxt. Redan som liten pojke bodde han i ett getto i södra Filippinerna, där hans mamma hamnat efter att hon valt att lämna sitt hem och senare blivit gravid redan som 16-åring.
17 år gammal födde hon Jonathan, utan den biologiska pappan med i bilden. Men snart tvingades hon lämna bort sonen till en familj som hon betalade för att ta hand om honom, och reste själv till Japan för att arbeta på en restaurang.
Livet i gettot var hårt. Medan mamman trodde att Jonathan hade det bra hos sin nya familj umgicks han redan som 3,5-åring med andra barn där det var vanligt att man sniffade lim. Droger var frekvent förekommande bland fattiga, även om han inte förstod det som liten.
– Mamma skickade pengar till familjen men det blev mycket bråk om det. Pappan i familjen tog ofta pengarna till det han skulle ha, minns Jonathan.
Hans mamma skickade även kläder till honom, men dessa fick han inte använda för den nya familjen som i stället gav dem till familjens egna barn.
– Så jag sprang mest runt i tygbrallor och ett vitt linne.
När Jonathan fyllt fyra år kom hans mamma tillbaka, då tillsammans med en svensk man som hon hade träffat. Jonathan fick under en period bo hos sin mormor medan mamman och hennes nye man flyttade till Sverige, men kunde sedan återförenas med dem.
Att komma till Sverige som femåring blev dock tufft.
– De där första åren i Filippinerna har präglat mig mycket mer än vad jag nog trott själv, det har jag insett nu som vuxen. Jag var rätt tuff med mycket skinn på näsan och det blev många kulturkrockar, minns han.
Jonathan var van att försvara sig med händerna och hamnade därför ofta i bråk.
– Jag fick ganska snabbt en stämpel att jag var en bråkstake. Eftersom jag var liten, spinkig och undernärd, och dessutom hade glasögon, så var det lätt att mobba mig. Men jag var tio gånger tuffare mentalt.
I årskurs fyra började musiken, inte minst hiphopkulturen, komma in i bilden. Jonathan fick även lära sig spela trombon och introducerades vid en jazzkonsert för improvisation.
– Jag kommer ihåg att jag blev helt överväldigad när musikerna klev upp och körde sina solon, de hade inga noter. Det gjorde så stort intryck på mig.
Jonathan beslöt där och då att bli bäst på att improvisera – fast med ord. Strax innan han skulle börja högstadiet kom en av hans bästa kompisar med en inspelning av en populär hiphoplåt.
– Jag bara stod och gapade. Och vi var helt fascinerade över hur mycket rapparen svor, minns Jonathan.
Men rapparnas ord sade honom något: att det inte fanns några begränsningar för vad man kunde rappa om.
– Det lade grunden för den rappare som jag sedan blev.
Inför högstadiet bytte han bort sitt filippinska namn mot det nya – Jonathan Hessman – efter påtryckningar från sin mamma, detta för att bättre passa in i det svenska samhället. Han började samtidigt med basket på elitnivå, arbetade extra inom telemarketing och såg Sverige som ett privilegium efter att ha flyttat från fattigdomen i Filippinerna. Det gjorde att han siktade på att överprestera och hade hög arbetsmoral.
I gymnasiet blev dock fester och droger en allt större del av vardagen.
– Gävle var en ganska tuff stad att växa upp i. Det som räddade mig var att jag hade en väldigt sträng mamma. Men något i mig drogs mot gatan och det cannabisliberala.
Jonathan beskriver det som ett ”schizofrent dubbelliv”: ett med en karriär och bra lön vid sidan om studierna, ett annat i utanförskap och kriminalitet.
– Hiphopen blev för mig och många andra som ett positivt utanförskap, det gav oss styrka och samhörighet, berättar han.
Men något fattades ändå.
– Det fyllde inte tomrummet som fanns på insidan. Det var narkotikan ett bevis på.
Som 30-åring var Jonathans identitet en hiphopare som både rökte och sålde cannabis. I den vevan blev han tillsammans med en kvinna från USA, som snart blev gravid och födde deras son.
Men det blev en ny trasslig tid, där sonen och hans mamma till en början bodde i USA utan att Jonathan kunde träffa honom. Precis innan sonen skulle fylla ett år flyttade de dock till Sverige för att bo hos Jonathan.
Här fann både Jonathan och hans flickvän en tro på Gud och lät döpa sig. Ändå lämnade han inte sitt liv i drogvärlden. Parallellt med det hade Jonathan fortfarande svårt att omfamna papparollen – tills han erkände sina rädslor för Gud och fick ett starkt gudsmöte.
– Det var som om Gud då släppte en mantel av faderskap över mig och jag blev ett med att vara pappa, och ett med Gud, förklarar han.
Det planerades för bröllop – men i stället blev Jonathan lämnad av flickvännen, som tog med sig sonen och flyttade utomlands.
– De åkte till Mexiko och jag såg inte min son på 2,5 år. Jag vände mig till Gud och sade att jag frånsade mig faderskapet, om det var det han ville.
En vecka senare dök mamman upp med deras son i Europa – och i dag bor han hos Jonathan i Stockholm.
Men Jonathan upplevde hur Gud även sade åt honom att lägga bort musiken helt – det som varit en så stor del av hans liv.
– Det var väldigt smärtsamt. När hela livet varit präglat av musik så var det ingen liten uppoffring, det var på allvar, säger han.
Men Gud visade sig ha andra, nya planer. Fast nu på ett ”mer storslaget och välsignat sätt”, som Jonathan själv beskriver det.
Han kom i kontakt med David Ringbäck, som kallar sig Seron som artist och som även han har gjort en resa i livet – från att ha varit ett stort namn inom svensk hiphop till att bli kristen och lämna musiken (se VID 16/3, 2021).
Tillsammans bildade de två nu duon Profetisk paradox.
– Vi hade båda gått igenom samma process och beslöt röra oss tillbaka till musiken igen.
I slutet av 2022 släppte de sin gemensamma debut-EP, Rörelsen. Den förmedlar hur de båda kommer från hiphoprörelsen, för att sedan röra sig ut ur den för att finna Guds rörelse, där de fann tro och blev rustade med en smörjelse i vilken de nu rör sig tillbaka till hiphopen de en gång kom ifrån och som är en del av deras identitet – men nu också med identiteten i Kristus.
– Profetisk paradox underordnar sig evangeliet. Det är strategi från Gud, det är ren evangelisation genom den livserfarenhet som vi båda har i hiphopen och med våra respektive vittnesbörd, säger Jonathan.
– Jag hoppas verkligen att Gud ska hitta ett sätt att förhärliga sig själv genom de talanger som han har lagt i oss. Det är hela poängen, fortsätter han.
Utöver Profetisk paradox släpper Jonathan även egen musik under artistnamnet KuyaOne, och uttrycker stor tacksamhet för att ha fått återvända till hiphopen igen.
– Det är en sådan otrolig nåd. Jag känner nu att det jag gör i musiken är på Guds premisser. Det känns verkligen att det är något som jag inte gör i egen kraft.