Många talar om den ökade gängkriminaliteten och hur den ska kunna stoppas. En person som har hittat en väg ut är René Lobos.

– Det finns alltid en orsak till någons beteende, säger han.

– Det är nästan alltid samma mönster som upprepas: I botten av den vuxne finns ett litet barn som aldrig fått växa upp, aldrig fått lära sig hantera känslor som ilska och sorg. Nästan alltid saknas en kärleksfull fadersfigur. 

I dag arbetar René med avhopparverksamhet och ser sig själv i många av de personer han möter. Han säger att om man som barn inte får sina emotionella behov mötta, kommer man att söka det på annat håll.

– Jag har insett att jag hela tiden jagade efter min pappas kärlek. Jag fick dessutom tidigt ett starkt agg mot min mamma när hon skilde sig och pappa försvann ur mitt liv.

– Jag sökte hela tiden efter pappa i andra människor. Även om han var kriminell och missbrukade, drogs jag till människor som liknade honom.

De grupper som tioårige René skulle komma att söka sig till bekräftade hans sorg, besvikelse, smärta och vrede. De hade samma erfarenheter och syn på samhället, vilket skapade en stark gemenskap – om än destruktiv. 

– För mig var denna gemenskap bättre än inget. Jag kunde helt enkelt inte umgås med barn som hade det bra. Medan de pratade om fredagsmys eller att föräldrarna skulle köra dem till träningen, så plankade vi på tunnelbanan och snodde fotbollar för att kunna spela någonstans. Vi såg inte detta ”bus” som brottsligt. Om man behövde något så tog man det. 

Efter en skolgång full av mobbning skulle Renés liv fortsätta handla om kriminalitet och droger. Han hade djup ångest och försatte sig flera gånger medvetet i situationer som han visste var livsfarliga. Han ville inte leva.

Flera gånger blev han frihetsberövad för olika brott.

– Jag kunde inte snacka med personalen på anstalterna. Poesin blev en ventil för mig att kunna få ut känslor, det är jättefarligt att isolera sig, förklarar René, som på senare tid bland annat har medverkat med sina dikter i en ”spoken word”-föreställning på Dramaten.

– Många som nu efteråt har intervjuat mig för riksmedier har trott att det var poesin som hjälpte mig ur mitt gamla liv.

Riktigt så var det inte, menar han. Vändpunkten kom snarare när han fick träffa den grupp av människor som han själv arbetar med i dag.

– Jag träffade en fängelsepräst, jag behövde någon som jag kunde prata med om mina inre demoner utan att bli klassad som en total galning. Jag minns att vi bad tillsammans. Någonstans visste jag ju att det fanns en Gud.

René fick också besök av ”en äldre dam”, Pia. För honom representerade hon ”ren godhet och nåd”.

– Hon var så snäll. Det var ren kärlek, och det var starkare än det mörka i mig. Hon såg det goda i mig som jag inte visste om. Men när hon så småningom började prata om att träffa en som arbetade med avhopparverksamhet, blev jag jätte-anti, minns René. 

Han hade lärt sig sedan barnsben att aldrig tjalla på någon om någonting. 

– Det satt i ryggmärgen, något som jag lärt mig av min mentor – pappa – som jag bodde hos under en tid. Men när jag förstod att avhoppaverksamheten inte handlade om att ange personer gick jag med på att träffa personen.   

René ville bryta med kriminaliteten och lovade att hålla kontakten även efter att han skulle komma ut ur fängelset i september 2016. Men i stället för att – som avtalat – mötas av sin dåvarande sambo och mamma utanför anstalten, dök några andra upp. Det var som hämtat ur en film.

– Mina gamla vänner väntade på mig i en vit limousin. Jag minns att det fanns massor av kontanter, dyra klockor, sprit och inte minst kokain i bilen. 

– Den andliga atmosfären i den miljön är svår att beskriva för den som inte upplevt det. Det är lätt att vara drogfri på en anstalt. Självfallet föll jag tillbaka i droger.

När René var ensam kom panikångesten ifatt, värre än förut. Våldet i hans sammanhang var dessutom så grovt och på en helt annan nivå än tidigare.

– Då ringer mamma mig och säger att hon har hittat en ny kyrka som hon och min syster går till. Jag var måttligt intresserad, men hon sade: ”Jag bjuder på mat, kom med.”

Snart stod René utanför S:ta Clara kyrka, som Hillsong Stockholm hade hyrt just den här dagen.

Det går dock inte som planerat. Det är helt fullsatt, något som absolut inte faller i god jord hos en som inte är van att bli nekad tillträde. Men så kommer systern ut och har hittat en plats åt honom.

– Det första som händer är att lovsången slår emot mig. Allt är så rent och jag känner mig så smutsig och ”bankrutt”. Och varför pratar predikanten bara om mig i sin predikan? Har morsan eller syrran tjallat om att jag är där?

Men så under lovsången faller den helige Ande över René. Han beskriver det som om Gud plockar sönder allt det hårda, som om en sten på insidan sprängs sönder.

– Jag gråter i kyrkbänken, men inte av smärta utan av lättnad. Jag inser att det finns en annan kraft som är miljoner gånger starkare än det mörka.

Nu börjar ett nytt liv för René – men samtidigt en kamp om hans liv. Han är entusiastisk och berättar för sina vänner om vad som hänt, men att fortsätta ha kontakt med sin gamla miljö, av droger och kriminalitet, är extremt svår. Han får återfall.

– Om du vill komma loss men faller tillbaka är risken stor att du kastas in i en negativ spiral av fördömelse. För att blir fri måste du bryta med allt, byta ut varje ond del mot något gott. Kriminella vänner mot andra vänner. Kriminalitet mot arbete eller studier, och så vidare.

I november 2016 blir René döpt, och det blir den definitiva vändpunkten – ett andligt uppvaknande, kallar han det.

– Jag var desperat och förstod att dopet var min chans. Men det var en stor inre kamp där i kön till dopgraven på Hillsong i Märsta. 

Under den korta stunden nedsänkt i dopgravens vatten passerar Renés liv revy. Gud tar honom genom grova trauman han upplevt som litet barn och ända fram tills nu, bilder från skolmobbning, stölder, skjutningar, överdoser, ansikten på vänner som gått bort, pappans död, begravningar.

– Nu efteråt förstår jag att det var Gud som visade att han varit med mig hela tiden. Men där och då blev jag väldigt omskakad.

René får nya vänner och blir en del i en sund, kristen gemenskap. 

Snabbspolar vi fram till i dag består familjen Lobos av hustrun Danyella, ett gemensamt barn strax under två år och ytterligare två barn hemma.

René har återvänt till skolbänken och är nära att gå i mål med sin distansutbildning som socialpedagog. Han berättar om alla under som Gud har gjort längs vägen, om drogfrihet liksom skuldfrihet från Kronofogden.  

Makarna Lobos arbetar inom angränsande områden: Danyella med skyddade boenden, René med avhopparverksamhet. Därtill är René engagerad ideellt i församlingen Heart i Stockholm, som samlar många personer med samma bakgrund som hans egen.

– Det är vackert att se hur Gud så radikalt kan förändra människors livssituationer, säger han.

Men än finns det utmaningar. Renés adhd-diagnos, som han har fått konstaterad först i vuxen ålder, har hjälpt att få många bitar på plats, framför allt gällande hans skolgång som ung.

– Att vara vuxen, ha familj, studera på distans och leva med adhd utan medicin är en utmaning! Samtidigt vill jag inte vara en annan person än den jag är. Rätt hanterat är det en Guds gåva och en superkraft. Helt klart är jag och min familj helt beroende av den helige Ande, säger han.

– När jag ser utvecklingen i samhället känner jag det som om Gud har förberett mig för en tid som denna. Jag har gett mitt liv helt till Gud för att bli använd av honom, och jag ser ljust på framtiden.