Joakim Westerbergs uppväxt var egentligen ganska idyllisk. Han beskriver hur han hemma i Odensbacken växte upp i ett villaområde från 70-talet där alla kände alla, och alla barnen lekte med alla, där innebandy och fotboll ute på gatorna hörde till vardagen.

Ingen i hans familj var troende och Joakim hade ingen närmare relation till Gud, mer än det där timslånga besöket på hobbytimmen i den lokala pingstkyrkan då och då.

I högstadiet blev dock mycket annorlunda, när klasserna från mellanstadiet splittrades upp.

– Det var tufft när den tryggheten försvann. Det blev även en annan jargong när man blev äldre, det hade jag jättesvårt för, säger Joakim.

Han blev inte mobbad, men däremot började han brottas med många frågor.

– Det var då jag började be på kvällarna innan jag skulle somna. Jag visste inte vad jag bad till, men jag hade alltid en bön om att en ängel skulle sitta och vaka över mig på dagarna i skolan, säger han.

I samband med att han skulle börja gymnasiet flyttade Joakim och hans familj in till Örebro, vilket gav en nystart han gladdes över. I samma veva upptäckte han hiphopen, vilken han började hänge sig åt allt mer.

– Det fanns en revolt inom mycket av hiphopen, en revolt mot samhället. Det var lite den biten som högg tag i mig, att mycket i livet var orättvist. Det blev som en frigörelse för mig.

En helt ny värld började öppnas. En värld där alkohol och festande tog en stor plats. Genom musiken som Joakim lyssnade på och umgänget omkring sig fick han också med sig lite av ett anarkistiskt synsätt, säger han.

– I vissa delar av den här kulturen glorifieras ofta kriminalitet. Det blev ett mantra, att jag inte får något i livet om jag inte tar för mig.

Tillsammans med sina kompisar började han begå kriminella handlingar som småstölder och snatterier, som dock snart ersattes av mer avancerade stölder.

– Det blev som en vardag och ett sätt att leva. Det var ett sjukt tankesätt, men det blev som ett sätt att se på världen.

Samtidigt levde han ett dubbelliv, där inte mycket av allt detta syntes utåt. Han skötte skolan och föräldrarna anade inte vad som pågick, utöver hans allt tätare festande.

Men så åkte Joakim fast för snatteri och stöld.

– Då upptäckte föräldrarna att jag hade lite fuffens för mig. Jag såg att det blev en chock för dem.

Inte långt senare åkte Joakim fast för att ha klottrat i samband med festande. Han dömdes till böter för skadegörelse och blev tvungen att betala skadestånd.

Men klottrandet hade bara börjat. Efter gymnasiet kom det att ta upp det mesta av hans lediga tid.

– Jag skötte mitt jobb som jag hade, men sedan målade jag graffiti resten av tiden. Det var det enda vi ägnade oss åt. Jag överlevde veckan för att skrapa ihop pengar till burkar så att jag kunde måla på helgerna. Det var det jag levde för.

Joakim beskriver det som en stark gemenskap som genomsyrade hela graffitikulturen, där han drogs in allt djupare. Snart kom även andra droger än alkohol in i bilden.

Tillsammans med sina kompisar klottrade han på väggar längs tågspår, fasadväggar och på tåg. Ibland reste de ut i landet för att klottra på andra orter.

– Drivkraften var att synas gentemot andra graffitimålare. ”Svenssons” går inte ens och tittar på sådana väggar, det är mest för de andra i kulturen, som en status.

De startade ett ”graffiticrew”, som Joakim beskriver det, som satsade på att klottra så mycket som möjligt. Samtidigt åkte många av kompisarna fast och dömdes att betala dryga skadestånd.

– Jag var den enda som klarade mig, även om det många gånger var nära att jag åkte fast. I efterhand har jag varit tacksam för det. Jag tror jag hade någon form av beskydd, för det hade blivit helt andra konsekvenser än vad det fick under gymnasiet, då det var i en mindre skala.

Precis som under skoltiden hade Joakim en inre kompass med ett konsekvens­tänk, vilket gjorde att han fortsatte sköta sitt jobb och hålla en fasad utåt. Men efter tre år djupt inne i graffitivärlden började han alltmer tappa greppet.

– Jag hade gemenskapen i graffitin, men jag saknade något mer i livet. Det fanns alltid en tomhet inom mig.

Joakim berättar att han började må allt sämre och började använda tyngre droger än tidigare. På nytt började han fundera på Gud, men drogs hela tiden tillbaka.

– Jag märkte att jag började rucka på den där kompassen och det skakade om mig. Jag började utnyttja människor på olika sätt för egna syften och det mådde jag väldigt dåligt av.

Just under den tiden träffade han sin blivande fru. Hon kom från ett kristet hem och Joakim märkte att det var något annorlunda med henne. Hemma i sin egen lägenhet hade han bjudit in mycket orent, men hos tjejens föräldrar var det annorlunda.

– När jag var i min lägenhet ville jag bara ut, men när jag var ute ville jag alltid hem igen. Jag hade ingen riktig rot var jag än var, berättar han.

– Men när jag kom hem till svärföräldrarna var det så tydligt att det var en plats där jag kunde landa. Inom mig kände jag ett lugn.

Tillsammans med flickvännen började Joakim besöka olika församlingar – och som 22-åring tog han emot Jesus.

– Jag minns att jag kvällen jag blivit frälst kände en sådan påtaglig frid när jag skulle lägga mig. Det var en markant skillnad. Där startade en resa.

Senare gick de tillsammans på Kristet center Örebros lärjunga­skola, där Joakim fick lära sig grunderna i kristen tro och blev även andedöpt och döpt. I samma veva slutade han med allt vad alkohol och droger heter.

Året därpå gifte de sig.

En nyckel i Joakims nya, kristna liv var att den profana musiken försvann ut och ersattes med kristen musik, något han nu beskriver som en viktig punkt.

– Det finns massor av bra kristen musik, och det var härligt att upptäcka. Det finns många uttrycksformer i Guds rike, säger han.

När han ser tillbaka på sin livsresa inser han att hans fru kom in i precis rätt tid.

– Jag är helt övertygad om att det blev mitt livs räddning, säger han.

I dag arbetar Joakim som bildlärare och han målar även i akvarell. Även graffitin finns kvar i hans liv, men numera sprayar han bara på lagliga väggar.

– Graffitimålandet och hiphopen sitter i mig, absolut. Men i dag är det den sociala biten som är det viktigaste. Det blir mycket samtal om tro med mina kompisar, det är den största tillfredsställelsen.

– Jag vill vara ett salt och ljus i den världen, och likaså i övriga konstvärlden som jag nu rör mig i, tillägger han.

Tjugo år efter att han senast klottrade olagligt är Joakim övertygad om att graffitin är något som kommer att fortsätta ha en stor plats i hans liv.

– Jag kommer nog som 65-åring fortfarande stå där och måla på någon laglig vägg, säger han och skrattar.