Det har alltid kommit pengar när vi har behövt det, det var en ny aspekt av tro som Gud lärde oss.
Eugen
Vi har haft insamlingar och många av våra patienter har också varit snälla och skänkt pengar.
Evelina
De ukrainska syskonen Evelina och Eugen Seredyuk föddes i staden Lviv, i en tajt och nära familj som också hade täta relationer med övrig släkt.
– Vi växte upp under Sovjettiden i en ganska klassisk familj. Och vi trodde inte på Gud, berättar Eugen.
Evelina beskriver familjen som ateistisk. Inte minst mormor var en starkt övertygad ateist som skrattade åt dem som trodde på Gud. Evelina såg upp till sin mormor och gjorde likadant.
Men när Evelina kom upp i tonåren blev hennes mormor svårt sjuk.
– Strax innan hon dog kom jag in på hennes rum och hörde hur hon pratade med någon i mörkret. Jag hörde hur hon sade: ”Herre, jag ser dig”, och tittade upp i taket, berättar Evelina, som själv blev jättearg på henne.
– Vi trodde ju inte på Gud så jag undrade vem hon pratade med. Men hon sade samma sak igen.
Strax därefter dog mormor, vilket påverkade Evelina mycket.
– Jag förstod att hon hade sett Gud och den andliga världen. Varför skulle annars hela hennes tanke om Gud plötsligt ändras?
På tv visades vid den här tiden kristna program med amerikanska evangelister, och Evelina började lyssna – och tog en dag emot Jesus i bön i slutet av ett program.
– Jag upplevde hur allt började ändras. Svåra situationer löste sig plötsligt, berättar hon.
Evelina gick från att vara ateist till att bli en brinnande kristen och började drömma om att bli missionär – detta samtidigt som en efter en i familjen också blev kristna.
– Hela familjen började titta på de där tv-programmen och blev kristna, berättar Evelina.
Sist att börja titta på programmen var Eugen, som länge stretade emot.
– Det var många som började gå till kyrkan efter Sovjets fall – det blev som en trend. Men jag ville inte följa en trend, förklarar Eugen.
– Men steg för steg började Gud öppna mina tankar om honom.
Både Evelina och Eugen utbildade sig till tandläkare, och Eugen flyttade till Kiev i jakt på arbete, på grund av den svåra ekonomiska situationen som rådde i landet efter Sovjets fall. Men han hade svårt att hitta ett jobb.
– Jag gick till alla kliniker som fanns i telefonkatalogen, men fick inget gensvar. Mina föräldrar tyckte att jag skulle åka tillbaka, berättar han.
Då slog han upp Bibeln och möttes av orden ”vår älskade läkare” (Kol 4:14), vilket blev en tröst för honom. Samma ord återkom en tid senare.
– En dag sade jag till mina föräldrar att jag skulle åka hem – men samma dag ringde två kliniker och frågade om jag ville arbeta hos dem, berättar Eugen, som fick jobb som tandregleringsspecialist.
Sommaren 2003 mötte Evelina och Eugen en grupp från svenska Ungdom med uppgift (UMU) som kom från Restenäs i Ljungskile, och Eugen ställde upp som tolk under deras besök i landet. När de sedan skulle resa hem igen önskade de att också Evelina och Eugen skulle komma och studera på UMU.
– Jag tänkte att ”det där kan jag göra om tio, kanske femton år”, minns Eugen.
Men i slutet av samma sommar fick han ett brev om att de båda var välkomna att börja läsa på Restenäs – trots att varken Evelina eller han själv hade några pengar för detta.
– De sade bara att ”om det är Guds vilja så kommer han att fixa allt, och då väntar vi på er”, berättar Eugen.
– Sedan började det komma folk som inte ens visste att vi tänkte på det här och gav oss pengar.
Så i september började de läsa på UMU i Ljungskile.
När utbildningen var till ända var planen att återvända till Ukraina, men i stället dök det upp en förfrågan om de ville komma och arbeta på missionsbåten Elida, där de hade haft en praktikperiod under utbildningen. Eugen hade dock tänkt sig att arbeta som missionär först senare i livet, och även Evelina var inställd på att återvända hem.
– Jag sade till Gud att om detta var från honom så ville jag ha en personlig inbjudan, berättar Evelina.
– Samma dag ringde de från Elida och sade att de behövde två till i besättningen, både mig och min bror.
År följde på år och syskonen skulle komma att kliva av båten på heltid först efter åtta år som volontärarbetare.
– Varje år frågade vi oss om Gud ville att vi skulle göra något annat. Men vi hörde inget, så då fortsatte vi, förklarar Evelina.
Trots att de var volontärer, i stort sett utan något ekonomiskt understöd, klarade de sig under hela tiden på Elida.
– Vi har haft mat hela tiden, och behövde vi åka hem till Ukraina fick vi pengar till det på något sätt. Det har alltid kommit pengar när vi har behövt det, det var en ny aspekt av tro som Gud lärde oss, berättar Eugen.
Men så kom den dag när Gud visade dem att det var dags att mönstra av för att börja läsa en kompletterande tandläkarutbildning i Sverige.
Efter några års klinikplats på olika platser i landet förde så Gud syskonen samman igen när de för några år sedan fick en möjlighet att ta över en tandläkarklinik i Ljungskile.
Evelina fascineras över hur hon kom tillbaka till tandläkaryrket, efter att hon hade ”gett upp” det för att jobba som missionär.
– I Ukraina drömde jag om att öppna en egen klinik, men på Elida glömde jag det på något sätt, säger hon.
Så kom februari 2022, och de – liksom resten av världen – möttes av de fasansfulla nyheterna om Rysslands invasion av Ukraina. Evelina och Eugen bestämde sig genast för att inte bara se på; de ville hjälpa till på något sätt.
– Men hade Eugen rest dit hade han blivit inkallad att delta i försvaret, och dessutom hade de brist på läkare, så han kunde inte åka. Då skulle han inte få åka därifrån igen, berättar Evelina.
Vid en manifestation i Uddevalla mot kriget i Ukraina träffade syskonen en man de kände som stod intill en ambulans.
– Han ville skänka en ambulans till Ukraina, så vi tänkte att vi kunde köra ner den och ställa den vid gränsen mot Polen, berättar Eugen.
Men projektet växte, och snart hade de även hyrt två minibussar, som de packade fulla med sjukvårdsutrustning som de fick till skänks.
– Sjukhus donerade utrustning och vi rensade alla hyllorna i vår tandläkarklinik, berättar Eugen.
Evelina körde tillsammans med några till ner ambulansen och minibussarna till en militärbas, allt nattetid under största hemlighetsmakeri.
Bara några timmar efter att de hade lämnat basen, där de överlämnat fordonen, bombades den och 65 personer dödades. Därmed fick ambulansen omedelbart tas i bruk.
– Det var den första bombningen i det området, berättar Evelina.
Genom olika donationer har de nu kunnat köra ner ytterligare tre ambulanser, till Lviv, varifrån de senare kördes vidare till Kiev.
– Vi har haft insamlingar och många av våra patienter har också varit snälla och skänkt pengar, berättar Evelina.
De har också, med hjälp av en hyrd ambulans och flera sjukvårdsutbildade volontärer, kunnat hämta en svårt skadad ukrainsk soldat som de förde till Sverige för vård. Och nyligen körde de åter till Ukraina med en minibuss som donerats av en kristen vän. Den var då fylld med rullstolar, rollatorer, kryckor, kläder och mediciner, och används redan vid fronten.
Eftersom kriget ser ut att kunna bli långvarigt har Eugen och Evelina börjat förbereda för att bilda en förening för att bättre administrera insamlingarna.
– Vi hoppas ju att kriget ska ta slut snart, men vi måste också inse att det finns en risk att det pågår länge. Och efter det kommer ju landet att behöva byggas upp igen, tillägger Eugen.
– Därför behöver vi alla fortsätta stödja Ukraina i kampen för frihet och fred. Inte bara för Ukraina, utan för hela Europa. Gud är med oss, säger Evelina med tillförsikt.
