Tänk dig att du arbetar på ett stort försvarsföretag och har det yttersta ansvaret för all teknik på insidan av ett militärflygplan – och ett av dina flygplan sedan kraschar.
Det var situationen för Leif Larsson när ett Jas 39 Gripen störtade inför en och en halv miljon människor vid Vattenfestivalen i Stockholm 1993.
– Fullständig panik, svarar Leif snabbt på frågan om vad han kände när han fick reda på kraschen.
– De första dagarna var ett formidabelt sorgearbete. Det var landets största industriprojekt och så riskerar piloten sitt liv i en produkt vi utvecklat.
Piloten lyckades, tack och lov, skjuta sig ut ur planet och överlevde, och ingen människa skadades på marken där planet kraschade, trots det stora antalet människor som tittade på.
Olyckan blev början på ett flera år långt efterarbete för Leif, men kraschen – som visade sig bero på ett misstag av piloten – förde också med sig något gott.
– Det gäller att använda kriser som en framgångsfaktor. Vore det inte för den här kraschen hade inte Jas eller Saabs flygverksamhet funnits kvar. Det blev den örfil vi behövde för att omvärdera vårt sätt att arbeta, säger Leif nyktert.
Som ledare fick han kliva fram och ta kommandot för att reda ut frågetecknen om vad som orsakat det hela.
– Vi kom till rätta med problemet och det blev ett bra flygplan av Jas, konstaterar Leif.
Hans egen resa mot att bli ingenjör hade börjat redan långt tidigare, hemma i sitt barndomshem i fiskeläget Botten vid Vänern, en bit utanför Lidköping. Modern fick cancer när Leif var sju år och gick bort sex år senare. Fadern, å sin sida, var en ”radikal äldste” inom pingströrelsen som framhöll Gud som sträng.
– Så jag försökte vara så snäll som möjligt, så att pappa skulle vara nöjd, berättar Leif.
Det ledde så småningom till lite av en revolt. När Leif var 14 år flyttade han hemifrån och hade då bestämt sig för en sak: Han skulle visa att han kunde lyckas.
– Det blev mitt ledord att jag minsann skulle visa dem. Och det gjorde jag genom att skaffa mig kunskap.
Mot tron, som han fick med sig redan som barn, har han dock aldrig gjort någon revolt.
– Nej, tvärtom, jag har alltid behållit min tro, säger Leif.
Efter civilingenjörsutbildning på Chalmers högskola i Göteborg fick Leif en tvåårig praktik på Volvo flygmotor i Trollhättan. Men det som skulle bli två år blev 25.
– Det har alltid varit en brottningskamp att jag jobbat inom försvarsindustrin. Men jag har kommit fram till att det är rätt att försvara sitt land, säger Leif, som dessutom hittat en annan aspekt i arbetet: att berätta för kollegorna i branschen om Jesus.
– Vem ska annars berätta för dem, om inte jag gör det? Det har jag funnit en vila i, säger han.
Efter många år i Trollhättan bytte Leif så småningom till Saab i Linköping, där han började arbeta med Jas och där han hade uppemot femhundra ingenjörer till sitt förfogande.
– Ledarskap, att se människor och utveckla dem – det har varit min stora passion.
Genom åren har han samlat på sig mycket erfarenheter av bland annat ledarskapskunskaper som han nu försöker föra vidare till unga människor, inte minst inom kyrkans värld.
Än i dag är han själv ledare, bland annat i olika styrelser, och ett av hans uppdrag är som ordförande för missionsflygorganisationen MAF Sverige (Mission Aviation Fellowship), ett arbete han kom i kontakt med i samband med en flygdag på ett litet flygfält nära sitt hem i Söne utanför Lidköping.
– Den som ägde fältet sade att om det blir några intäkter över efter dagen så ska det gå till MAF, berättar Leif, som då själv inte visste vad det var för organisation.
Men vid en gudstjänst i hemförsamlingen talade gästande Gunnar Karlsson från MAF och där fick han ett tilltal om att någon i lokalen hade en särskild uppgift inom MAF– och Leif kände i hjärtat att det gällde honom. Då han redan lade 15 timmar om dagen som rektor på högskolan i Skövde fanns det dock ingen tid för annat.
Men när han tio år senare skulle sluta som rektor blev situationen en annan.
– Jag hade sådan ångest över att jag skulle sluta, berättar han.
Den 30 juni skulle han sluta sin tjänst. En månad innan fick han ett brev från Gunnar Karlsson, som skrev att han bett för Leif i tio år. Bland annat stod det i brevet att Gud sagt till honom att det nu var dags att ta kontakt med Leif.
Det ledde till att det då ekonomiskt hårt pressade MAF erbjöd honom tjänsten som chef för den svenska verksamheten – men hade bara råd att betala för en dag i veckan.
– Jag hade två villkor: att de inte skulle bry sig om hur mycket jag jobbade, och jag inte skulle ha något betalt.
Strax efteråt avled Gunnar Karlsson, som dock innan dess hann berätta att Gud sagt till honom att uppdraget att rekrytera Leif var hans sista.
– Det har inte varit någon tvekan om att det här uppdraget kom från Gud, säger Leif.
För några år sedan slutade han som chef och blev i stället styrelseordförande, ett uppdrag som är som klippt och skuret för honom.
– Det är helt fantastiskt. Det är som en dröm att få ägna sig åt flyg, mission och ledarskap – tre områden som jag har stor passion för.
Nyligen gav Leif ut boken Att lyfta människor, som handlar om hans livsresa.
– Jag ville inte att det skulle vara en bok som handlade om att jag varit med om en massa saker – jag ville att den skulle vara ödmjuk, berättar Leif, som säger att lite av bokens tema är att visa att man kan både vara intellektuell och ha höga positioner i näringslivet och samtidigt ha en barnslig tro på Gud.
– Det är inte så att man måste avsäga sig tron på Gud.
För honom själv har tron varit viktig genom livet.
– Det har betytt otroligt mycket att ha den tryggheten, som bär. När jag tvingats ta tag i väldigt svåra saker har tron varit det ankare jag behövt.
Leif har nyligen fyllt 74 år och är fortfarande aktiv på många sätt. Han är just nu bland annat rådgivare åt Equmeniakyrkan i deras arbete att ta fram en ny missionsstrategi, samt mentor i ledarskap. Så sent som förra året blev han certifierad coach i dynamic management .
Men han har också tvingats ompröva det där med att klara sig själv och ”minsann visa dem”, då han för fyra år sedan drabbades av cancer, en sjukdom han fortfarande brottas med.
– Jag fick ändra inställning och inse att jag inte alls klarar mig själv. Jag är väldigt beroende av att människor ber för mig, säger Leif.
Sjukdomen till trots har han de senaste åren varit mer aktiv än någonsin.
– Jag har försökt vända det till något positivt, och så länge jag lever kommer jag att hålla på. Det är tack vare den här energin som jag hittills inte har behövt cellgifter, säger Leif.
Beslutet att fortsätta engagera sig tog han strax efter att han fått cancerbeskedet, i samband med en kurs på Hönö som riktar sig till personer i medelåldern. Då hade han egentligen bestämt sig för att kasta in handduken och lägga av med alla uppdrag – men kursen fick honom att tänka om.
– Där bestämde jag mig för att ”ta en tredje period”, för att tala hockeyspråk, och ge järnet så länge jag bara kan.
– Det kanske är någon slags ”ångest” över att livet är kort, och då vill jag göra nytta. Samtidigt vill jag ha roligt och skratta – och det gör vi mycket, min fru och jag, tillägger Leif.