Ingen är som du, Herre. Du är stor, och stort och mäktigt är ditt namn.
Jeremia 10:6

Världen idag

De är framtidens söndagsskollärare

– Vad är du mest bekymrad över? undrar kursledaren och ber deltagarna på söndagskollärarkursen skriva svaret på en lapp. Claudia skriver ett enda ord.

Reportage · Publicerad 05:09, 5 nov 2018

I strömmen av flyktingar från Syrien finns både präster och diakoner, körledare, scoutledare och söndagsskollärare. Vem ska föra arbetet vidare när dessa reser?

– När kristna är tvungna att fly dräneras kyrkorna på resurser. Nya måste läras upp när så många ger sig iväg, säger Nabil Saad i det Syriska bibelsällskapet.

I somras bjöd de in unga vuxna till sommarskola, i samarbete med lokala kyrkor, för att träna upp dem till att bli söndagsskollärare. Sommarskolan hölls i Mzayne, en by i Wadi Nasara, De kristnas dal.

Det är första kurs­dagen. Fyrtio del­tagare arbetar koncentrerat. Kurs­ledare Majeed har bett dem rita självporträtt. Några nöjer sig med enkla figurer, medan andra tar fram bilder på mobilen och försöker få teckningen så lik som möjligt.

Majeed tar fram en pappask och ber deltagarna fästa porträttet utanpå asken när de är färdiga.

– Asken symboliserar er själva. Andra människor kan se hur ni ser ut, men inte vad som rör sig på insidan, säger han.

Så delar han ut lappar och ger deltagarna en ny uppgift:

– Skriv på lappen vad du är mest bekymrad för, knyckla ihop den och lägg den i asken.

Claudia, en av kvinnorna på kursen, skriver ett ord: ”Framtiden”. Varför hon skrev just detta får jag veta lite senare.

Efter sju år av krig har närmare hälften av landets invånare varit tvungna att fly, antingen ut ur landet eller inom Syrien. Många av de kristna internflyktingarna har gjort som deras förfäder gjort i tider av krig och förföljelse: De har packat sina viktigaste ägodelar och tagit in hos släktingar och vänner i Wadi Nasara, en dalgång som sträcker sig från Homs till Tartus, längs gränsen till Libanon.

Raed är uppväxt i detta område. Han är utbildad jurist och assistent till biskopen, men tar lika gärna ett varv som söndagsskollärare. Detta är viktigare än mycket annat för framtidens kyrka i Syrien.

– Alla som bor här har gått i söndagsskolan, säger han.

– Jag önskar ge Bibeln vidare till nästa generation, precis som jag själv har blivit undervisad.

Han ser på nära håll hur svåra krigsåren har varit för ungdomarna i Wadi Nasara.

– Den uppväxande generationen saknar hopp. Det är vårt ansvar att ge dem det.

Det är lunchrast. Prästen kommer in och ber för maten, och deltagarna förser sig med stekt, kryddat ris och tabbouleh, en finhackad sallad med persilja, tomat, lök och bulgur. Eftersom den grekisk-ortodoxa kyrkan är inne i fastan för Marias himmelsfärd när vi är på besök, äter de inte kött.

Ungdomarna sätter på musik. Som de flesta unga vill de ha hög volym, men det är inte låtar från topplistorna på Spotify som dundrar i väggarna. Många av söndagsskollärarna är körsångare. Nu spelar de gamla kristna psalmer så att vibrationerna känns i ryggmärgen. Sångerna är ömma, melodiska och rytmiska.

Raed slår sig ner med sin lunchtallrik vid ett bord tillsammans med Nabil från Bibelsällskapet och Natalie, som är gift med den lokale prästen.

Natalie har varit med i den här kyrkan sedan hon var liten flicka, berättar hon. Det var här hon träffade sin man. De växte upp tillsammans. Han var ledare för ungdomsgruppen, hon var några år yngre. Sedan dess har det varit de två.

– Min man lärde mig hur viktigt det är att ha en uppgift i kyrkan, säger Natalie, som förutom att vara söndagsskollärare också är körledare och driver en kvinnogrupp.

Av samtalen runt bordet förstår jag att söndagsskola i de syriska kyrkorna är mer omfattande än vad vi kanske är vana vid. Ungdomarna är med ända tills de är färdiga med universitetet.

Söndagsskolan är utgångspunkt för en mängd andra aktiviteter. Nabil förklarar att kyrkorna traditionellt har täckt både det andliga och det sociala behovet i lokalsamhället.

– Allt har börjat i kyrkan. Det är hit de unga har kommit för att träffa vänner, spela basket, vara med i scouterna och studera Bibeln. Nu ändras detta, erkänner han.

– Det är en annan tid nu. De unga kan välja på ett stadigt ökande utbud utanför kyrkan. Då blir det svårare att hålla kvar dem. Desto viktigare är det att söndagsskollärarna kan gå en kurs och hämta ny inspiration.

Natalie fortsätter:

– Våra möten måste vara så bra att de unga längtar efter att komma hit. Vi måste ge dem något som är så bra att de inte kan få det någon annanstans.

Det är därför Majeed, kursledaren, ständigt är i färd med att undervisa söndagsskollärarna. Han har hållit hundratals kurser i Dubai, Arabemiraten, Jordan, Libanon och några gånger i Syrien före kriget. Detta är hans första resa hit sedan kriget började.

– Det viktigaste för mig är att få berätta om Jesus. Jag vill hjälpa kyrkorna i regionen med att ge unga ledare undervisning så att de i sin tur kan undervisa barnen. Jag vill involvera dem. Vi lär dem att förmedla bibelhistorier genom aktiviteter.

– Jesus måste vara här inne, säger han och pekar på hjärtat.

Han är också noga med att söndagsskollärarna ska få lätta på trycket. De måste få bearbeta sina egna upplevelser och få hjälp att öppna sig för någon de litar på för att kunna bli goda förmedlare och förebilder för de yngre barnen.

Nu måste han avbryta. Lunchrasten är över.

Det är varmt i Wadi Nasara i augusti. Särskilt mitt på dagen. Luftkondition­eringen brummar med full styrka. Det är svårt att undvika att bli sömnig när termometern kryper över 35 grader och man är mätt och nöjd efter lunchen.

Majeed börjar nästa session med en lek. "Denna ringen den ska vandra" är en gammal goding och lockar snart fram skratt hos deltagarna. Alla som gissar fel på var ringen befinner sig måste lämna ifrån sig ett objekt. Senare måste de göra sig förtjänta av att få tillbaka det.

En av pojkarna ställer sig bestämt vid sidan av körledaren Natalie när det är hans tur. En blick är nog för att hon ska förstå vad han vill. Plötsligt fylls lokalen av musik igen, men nu är det ungdomarna själva som sjunger. Natalie och den unge pojken leder. De andra ansluter sig till refrängen med smittande sångglädje och erfarna körsångares självsäkerhet. Jag blir totalt fängslad.

Leken har gjort sitt. Kurs­deltagarna har blivit av med sömnigheten efter lunchen. Nu slår Majeed upp Bibeln och hittar historien om Naaman, den arameiske kungens befälhavare. Han som blev uppmanad av en tjänsteflicka att uppsöka profeten Elisa och som senare uppmanades att doppa sig sju gånger i Jordanfloden för att bli frisk.

Kurs­ledaren använder texten som utgångspunkt för en diskussion om vad de gör för att lösa problem. Hans poäng är att uppmana deltagarna till att öppna sig för någon de har förtroende för, i stället för att bara låta problemet kvarstå.

– Ofta gör vi våra problem större än de är, eller så flyr vi från lösningarna, säger han.

Så hämtar han fram lådan igen. Alla deltagarna drar varsin lapp. Så blir de ombedda att komma med förslag på lösningar på de nedskrivna problemen.

Den första lappen är skriven av en som är bekymrad för sin egen förmåga att lära sig språk.

– Arbeta hårt. Ingenting är omöjligt för den som verkligen vill något, lyder rådet från flickan som har dragit lappen.

En annan är bekymrad över att han inte kan förlåta andra.

– Börja med att be för den du behöver förlåta, då kommer du att märka att det blir lättare med tiden, lyder rådet.

En tredje tycker att det är svårt att lita på andra människor, efter allt ont som har skett de sista åren.

Och Claudia, hon var bekymrad för framtiden.

När jag träffar henne utanför kyrkan i nästa paus undrar jag om hon kan berätta vad hon menar.

– Jag blir fruktansvärt rädd när jag tänker på framtiden i det här landet, medger hon.

Så berättar hon om allt hon tycker är svårt för unga syrier i dag. Om kampen för att få en god utbildning och bekymmer över att det blir för dyrt för familjen eller att betygen inte blir tillräckligt bra. Om drömmen att få resa utomlands för att studera, och frustrationen över att hon som är flicka inte kan resa ensam, eftersom det är riskabelt och eftersom det enligt traditionen inte passar sig. Föräldrarna säger mycket riktigt att hon kan få resa om hon gifter sig.

– Men det är fruktansvärt svårt att hitta en bra man i Syrien i dag. Alltför många män är döda eller har flytt. Alltför många män är arbetslösa. Jag tänker inte på äktenskap som en möjlighet överhuvudtaget, säger Claudia.

Medan hon väntar på att livet ska normalisera sig studerar hon hårt och använder resten av sin lediga tid i kyrkan, där hon sjunger och har söndagsskola för tre klasser. I kyrkan får hon använda sina gåvor och hon finner människor som kan lyssna när hon bekymrar sig för examen som väntar runt hörnet.

Och inte minst: Det är i kyrkan hon träffar alla sina vänner.

När kristna är tvungna att fly dräneras kyrkorna på resurser. Nya måste läras upp när så många ger sig iväg.
Det viktigaste för mig är att få berätta om Jesus. Jag vill hjälpa kyrkorna i regionen med att ge unga ledare undervisning så att de i sin tur kan undervisa barnen.

Prisade evangelister hyser hopp för Sverige

Prisceremoni. För elfte gången har Evangelistfonden delat ut stipendier till Årets evangelister. – Ingen kan ensam förändra hela världen. Men om vi alla vinner en...