Beriths och Karls relation gick från död till liv

Redan som sexåring fick Berith Samuelsson upp ögonen för Rättvik. Själv bodde hon då med familjen i Uppland, men en semester i Dalarna gjorde stort avtryck i henne.

– Jag tyckte att jag aldrig hade sett något så vackert. Jag är övertygad om att Gud lade ner en kärlek till den här platsen redan då, säger hon.

Just Dalarna och Rättvik skulle hon också få återkomma till många år senare. När hon gick på Sjöviks folkhögskola i Avesta-Krylbo mötte hon nämligen sin blivande make, Karl, som var från Rättvik.

– Gissa om jag var lycklig när jag fick följa med honom till mina blivande svärföräldrar!

Berith och Karl gifte sig 1971 på Sjöviks folkhögskola och två år senare föddes sonen Stefan. Tre år senare kom en andra son, Andreas, som föddes en månad för tidigt och fick diagnosen liten cp-skada (långt senare fick han diagnosen autistisk).

Familjen Samuelsson bosatte sig i Uppsala, där Berith fick jobb inom hemtjänsten. Samtidigt bar hon på både en längtan och en visshet om att de någon gång skulle flytta till Dalarna. Och 2010 fick de ett tilltal från Herren om att de skulle flytta till Rättvik.

Året därpå gick flyttlasset.

– Då gick flytten till våra drömmars mål, konstaterar Berith.

Men tiden i Dalarna skulle visa sig bli allt annat än problemfri. Berith berättar hur hon hade blivit alldeles för beroende av en kvinna och hennes familj, vilket ledde till en rejäl skakning i Beriths och Karls gemensamma liv.

– Jag hade släppt in en lögn i mitt sinne om att Karl ville skilja sig – vilket inte var sant.

Den starkt karismatiska väninnan profeterade över Berith om att de tillsammans skulle göra en missionsresa. Berith nonchalerade helt det faktum att Karl ifrågasatte det hela, bland annat då det inte stod någon församling bakom, och åkte på ett par resor med sin väninna.

Vid den tredje resan visste de inte var de skulle bo, och när Karl ringde för att höra hur de hade det, blev han starkt oroad.

– Det ledde till att jag började gråta. När min väninna såg det bestämde hon att jag skulle flytta hem till hennes familj. Förförd som jag var av lögnens makt gick jag in i det, mot bättre vetande, berättar Berith.

En annan nära vän ifrågasatte starkt vad hon höll på med, men Berith valde att till slut skilja sig från Karl.

– Det var fruktansvärt för honom, det blev rena chocken, konstaterar hon i dag.

Beriths kamp med lögnerna gjorde att hon mådde fruktansvärt dåligt, både fysiskt och psykiskt. Hon rasade i vikt och blev inlagd på psykavdelning i Uppsala.

– Mina värden var då så dåliga att jag kunde fått hjärtstillestånd när som helst, berättar Berith.

Trots att Karl ville besöka henne på sjukhuset förbjöd hon honom från att komma.

– Jag skämdes så och ville knappt se mig själv i ögonen.

I tre månader var Berith inlagd på sjukhuset, och sakta började sanningen komma ifatt henne. Ett tilltal hon tidigare fått i samband med en lovsångsstund vid en gudstjänst väcktes till liv inom henne: ”inte utan din man.”

– Först kunde jag inte ta det till mig. Men jag började inse att jag hade släppt in en lögn och att det som händer om man inte tar itu med den är att den fortsätter att breda ut sig. 

Sju månader efter att Berith skilt sig från Karl, efter 45 års äktenskap, insåg hon att hon behövde välja mellan sin make och sin väninna.

– Då ville jag inte något hellre än att återvända till Karl och min familj, minns Berith.

Sonen Andreas, som bott i Uppsala en stor del av hennes sjukdomstid, återvände då till Karl i Rättvik och började i samband med det skicka bilder till Berith på honom och Karl tillsammans.

– Jag tror att Gud förberedde mitt hjärta på att föra oss samman igen.

Till slut bestämde hon sig för att ringa upp Karl.

– Han fick nästan hjärtat i halsgropen när han såg att det var jag som ringde. Men han fick prata och ge sin bild av det som hänt och jag lyssnade ända tills batteriet dog.

De fortsatte att ringa flera gånger om dagen den kommande veckan.

– Jag hade ett stort uppdämt behov av att få höra hans röst, berättar hon.

Vad hon inte visste var att Karl under hela tiden de varit isär haft en stark övertygelse om och tro på att Berith en dag skulle återvända. Han skrev totalt elva brev till henne med en vädjan om att hon, likt den förlorade sonen i Bibeln, skulle återvända hem och att det då skulle finnas förlåtelse att få.

En dag fick så Karl komma och besöka henne på sjukhuset.

– Det var helt obeskrivligt att få vara i hans famn igen. Vi tog en promenad i en park och njöt av att få se vårblommor och bara få vara tillsammans. Livet började spira på nytt, berättar Berith.

Några veckor senare fick hon permission från sjukhuset för ett barnbarns konfirmation i Rättvik. Men Berith fann det inte helt lätt att återvända till sin hemstad. Hon kämpade med skamkänslor och visste inte om hon skulle våga visa sig i staden.

Men redan vid ett annat kyrkobesök i samband med en begravning dagarna innan konfirmationen mötte hon sin gamla pastor, som hälsade henne välkommen.

– Där var bara kärlek. Där bröts skammen.

När Berith blev utskriven från sjukhuset förundrades personalen över den förvandling hon genomgått.

– Det var ett mirakel som bara Gud kan göra, men där sjukhusvården också var en viktig länk.

Berith bad Karl och familjen om förlåtelse, men svårast hade hon att förlåta sig själv.

En semesterresa till Åland, som familjen gjorde samma vår, lyfte dock av även den bördan.

– En morgon när jag gick ut hörde jag Herrens stilla röst säga: ”Jag dog för dig för att du skulle kunna förlåta dig själv.”

Orken att be och läsa Bibeln, som varit borta då hon kände sig förkastad, återvände. Olika bibelord blev viktiga i Beriths liv och sonen Andreas orubbliga tro på Gud blev även det en räddning.

Den 11 augusti 2017 – 14 månader efter att Berith först lämnat Karl och tre månader efter att de återförenats – gifte de om sig på en lägergård utanför Rättvik. Hela vigseln hade temat förlåtelse och försoning.

– Jag är så tacksam till Gud att jag får leva mitt liv ”en gång till”, och för alla som bad för oss under vår ökentid så att vi med Guds hjälp kunde hitta tillbaka till varandra.

I dag är Beriths dagliga bön att den helige Ande ska hjälpa henne att få vittna om Jesus på det sätt som han vill.

– Jag fick verkligen lära mig den hårda vägen att aldrig låta någon annan än Jesus Kristus komma först i mitt liv. Jag lärde mig också att aldrig låta någon annan människa komma mellan mig och min man.

Andra lärdomar handlade om att aldrig sätta någon annan människa på en piedestal, och att aldrig ta emot en profetia från Gud som man inte uppplever ett gensvar på från insidan.

– Men den viktigaste lärdomen av alla är förlåtelsen. Utan den finns det ingen väg framåt, betonar Berith.

I dag spirar åter kärleken mellan de återförenade.

– Vi har aldrig haft det så bra som vi har det nu! Det känns som om vi behövde gå igenom det här för att verkligen komma nära Herren och varandra.