Vi möts i S:ta Clara kyrka, en välbekant miljö för Carl-Erik Sahlberg, som i cirka 25 år stod som frontfigur för den utveckling som här tog fart en kort tid efter hans tillträde i slutet av 80-talet. Kyrkan, belägen mitt i centrala Stockholm, var då hotad av nedläggning, men genom bön och många goda insatser är den numera omtalad i hela Sverige. 

Carl-Erik är i Sverige på ett tre veckor långt besök, och det är inte många gluggar i det späckade programmet. Han ser lite trött ut efter att just ha avslutat en dag av undervisning, och lite besviken också över de restriktioner som införts med anledning av covid-19. Beklagligt nog har det inneburit att han inte når ut till så många som han hade önskat och är van vid. 

– Det har varit många bra samlingar, men små, konstaterar han.

– Vi har en annan situation i Tanzania, där vi glädjande nog inte varit särskilt hårt drabbade. Vår president, Magafuli, har också ingjutit mod i folket och predikat tro – bättre än präster och predikanter.

Carl-Erik berättar att de i deras organisation Mokicco har jobbat på som vanligt under våren.

– Mina arbetsdagar är fortfarande 10–12 timmar långa. Men det är inget som tynger mig, tvärtom tycker jag om att jobba och får energi av de dagliga sysslorna, förklarar han tryggt. 

Han håller upp ett pekfinger för att understryka att han inte är någon arbetsnarkoman; att arbeta har helt enkelt varit något naturligt och meningsfullt hela hans vuxna liv.

I Carl-Eriks person förenas förnöjsamhet, ödmjukhet och en anspråkslös framtoning, med pondus, respekt och målmedvetenhet. Hans kontaktyta spänner över ett vitt fält, från de mest utsatta och upp till regering och kungahus. 

– Jag har haft förmånen att få äga en god hälsa fysiskt och inte minst psykiskt. Aldrig har jag känt mig utbränd eller deppad, trots stor arbetsbörda och övergripande ansvar.

– God hälsa är verkligen en välsignelse, och jag är lika förundrad varje dag över Guds generositet mot mig, tillägger Carl-Erik tacksamt.

Anspråkslöst uttrycker Carl-Erik sin förvåning över att han efter så många år i Tanzania inte är bortglömd i Sverige. Fortfarande strömmar kallelserna in, och vid sina regelbundna besök i hemlandet har han alltid kalendern välfylld, utan att han marknadsfört sig själv.

– Det är så många präster och predikanter som säger till mig att sedan de blivit pensionerade är det ingen som frågar efter dem. Därför är jag överraskad över att jag fortfarande får kallelser till olika platser – inte bara platser jag känner till utan även där jag aldrig varit förut.

– Så docent och teologie doktor jag är, försöker jag vara den jag är och tala ”så Hans och Greta förstår”, som Martin Luther uttryckte det, säger Carl-Erik och ler. 

Han kan inte undgå att uttrycka en viss belåtenhet över den enorma klassresa han har gjort från det enkla hemmet i Jämtland. Hans föräldrar skilde sig när Carl-Erik var 12 år och hans mamma fick göra stora uppoffringar för att försörja honom och hans bror. 

– Vi var fattiga och i skolan blev jag retad över mina enkla kläder, och många påstod nedlåtande att vi åt grismat hemma hos oss. Men under mina år i S:ta Clara kyrka var jag flera gånger bjuden till kungamiddag på Stockholms slott, och mina belackare såg jag då inte till där, säger Carl-Erik, med ett försiktigt leende. 

För några år sedan tog Carl-Erik initiativ till nätverket Vägen, vars vision bland annat är att verka för en reformation av Svenska kyrkan som ska leda till en ökad bibeltrohet. Han ser bekymrad ut när han kommer in på det andliga läget i Svenska kyrkan. Han menar att det saknas ett medvetande om hur djup krisen är, men att denna nog kommer att infinna sig när krisen blir ännu mer akut. 

– Svenska kyrkan blöder. I 80 procent av Sveriges kyrkor är det färre än 20 kyrkobesökare i söndagsgudstjänsterna. Cirka 100 000 personer går ur kyrkan varje år, alltså liktydigt med en stad av Halmstads storlek, säger Carl-Erik, som dock konstaterar att antalet anställda däremot ökat avsevärt de senaste åren, bland annat inom information och media. 

Han understryker att det också finns positiva tecken, men att dessa inte tillåts få tillräckligt genomslag för att vända den negativa trenden. Han nämner rörelser som Oas och New Wine, som står för förnyelse och öppenhet för den helige Ande. Det finns också enskilda kyrkor och församlingar som öppnat för Anden och bönen.

Där är förstås S:ta Clara ett närliggande exempel, som länge lyst som en fyrbåk i natten. Varje söndagsgudstjänst har kyrkan fyllts av gudstjänst­besökare från olika håll, innan den pågående pandemin satte ett streck i räkningen.

– Att den helige Ande trivs i en gudstjänst­gemenskap är en viktig nyckel till förnyelse och utveckling, liksom en kombination av diakoni och bön. Talar vi emot den helige Ande och inte står upp för Bibelns budskap ligger vi illa till. Det är en tragedi att släcka eller bedröva Anden, säger Carl-Erik allvarligt.

Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen, och naturligtvis kan inte Carl-Erik undgå att tala om det blomstrande arbete som han och hustrun, Overa, är en del av i Tanzania. Som ett rinnande vatten räknar han upp fakta och nyckeltal för den omfattande verksamhet som utgår från Marangu, vid Kilimanjaros fot.

Det handlar bland annat om 25 familjehem för 130 barn, som där får utbildning och en bra start i livet, liksom 125 elever i tre skolor som får lunch varje dag, och en yrkesskola med 19 elever. Därtill tre förskolor med ett 40-tal barn. De har även byggt 36 hus för änkor och fattiga familjer, och ett femtiotal enkla microlånprojekt pågår, förutom att ett trettiotal änkor samverkar i ett kooperativ.

Och till det kommer den kyrkliga verksamheten, som enligt Carl-Erik sprudlar av liv och kreativitet. 

– Tyvärr går det bra, skämtar han, och tänker på att ansvaret också ökar i takt med utvecklingen.

Han poängterar tacksamt att han har mycket goda och trogna medarbetare – särskilt Overa, som han med värme nämner som den bästa hjälp han någonsin kunnat få. 

– Alla dessa aktiviteter bedrivs utan att jag eller någon annan aktivt åker runt och vädjar om stöd. Vi har många trogna sponsorer och förebedjare bakom oss, och utan att vi tiggt om en enda krona har de akuta behoven alltid fyllts. 

Carl-Erik säger förtröstansfullt att han inte bekymrar sig utan litar på att de pengar som behövs ska komma in. Hittills har det fungerat och han känner sig trygg med det, fastän han medger att pandemin grävt hål i kassan. 

– Jag har naturligtvis haft nytta av min erfarenhet från vårt arbete i S:ta Clara och byggt efter samma modell. Navet i allt är bönen och alla villiga medarbetare, utan det skulle vi stå oss slätt.

– Nyligen sade en lokal ledare i Tanzania till mig att han tror på vårt arbete eftersom vi har så mycket bra folk i teamet, framhåller Carl-Erik nöjt.