Påståendet att teologi formas i den lokala församlingen, hörs då och då och verkar ha blivit något av en grundbult kanske främst i svensk pingstteologi. Om jag inte är helt fel ute, så hänger det samman med synen på den fria församlingens självständighet och tanken att det inte ska finnas någon auktoritet över den enskilda församlingen. Frågan är om detta är hållbart? Om man accepterar någon slags teologisk likriktning över de lokala församlingarna, ska man då fortsätta tala om deras självständighet?
Jag har några frågor om detta. Först bör man kanske klargöra vad man egentligen menar med ordet "teologi", som ju grundläggande betyder läran om Gud. Det är ett ord som i vissa kretsar har haft ett ganska skamfilat rykte, men där har en förändring skett. När vi säger att teologin ska formas i församlingen, talar vi då om grundläggande läror eller mer om olika praxis? Vad menar vi med "formas". Betyder det att skapa något helt nytt eller att reflektera över något som är redan givet och dra slutsatser för vår tid?

Självklart måste varje enskild församling reflektera, integrera och leva ut ett teologiskt ramverk. Men innebär det att all teologi börjar och slutar där? Lever en enskild församling i ett autonomt vakuum? Det är inte riktigt den bild Nya testamentet ger och det är inte heller realistiskt att tänka så, menar jag. Det ställer också stora krav på enskilda pastorer och deras medarbetare att själva forma en hel och genomtänkt teologi. Det implicerar också att teologi ska formas om i varje ny generation, i varje ny uppsättning omständigheter; ett riskabelt företag. Här måste man skilja på vad som är evigt bestående läror som ska bevaras och överföras, Judas v.3, och vad som är praktiska och föränderliga strategier och rutiner. Gör varje enskild pastor själv dessa val?
I så fall hur?

Bakom detta påstående verkar finnas en form av historielöshet, en syn att det gamla är förlegat. Men Jesus ger ju löftet om Andens permanenta närvaro i kyrkan igenom hela historien, Joh. 14:16. Anden är själen i Kristi kropp, förenad med och aktiv genom lemmarna och de tjänster Gud gett som gåvor. Den mänskliga faktorn med sina ofullkomligheter finns där, men Anden förmår ändå komma igenom med uppenbarelsens sanning i varje tid. Detta är ett verk av Guds nåd i historien, i varje generation, ofta genom väckelse och förnyelse.
Vi börjar därför inte om från grunden i varje generation. Det som är nytt för oss personligen är inte nödvändigtvis nytt för kyrkan i stort. Det finns genom uppenbarelsen ett klart deponerat trosinnehåll, en nåd och ett Andens liv som förvaltas och förmedlas vidare genom historien i hela Kristi kropp tills Jesus kommer tillbaka. Detta levs ut på lite olika sätt, men inte subjektivt godtyckligt.

Mot bakgrund av detta blir det svårt att tro att en enskild församling autonomt skulle klara allt detta själv och inte behöva ta emot av någon utanför dess lokala krets. Uppenbarelsens klarhet och fullhet finns djupast sett i gemenskapen med hela Kristi kropp, se Ef. 3:18, 19. Hur lärde och fungerade apostlarna? Hur byggde de upp och bevarade livet och enheten i den kristna tron, Ef. 4:11-16 ? Hur knöts de olika församlingarna samman i enhet i apostolisk lära, liv och tillbedjan? Mångfalden fanns där, men inte på bekostnad av bevarandet av trons verkliga och varaktiga innehåll.
Man slog vakt om Andens enhet mellan de olika församlingarna, så att man inför världen kunde vara en enda Kristi kropp. Ignorerar man och bortser man från både gemenskapen med den världsvida Kristi kropp och behovet av ett läroämbete, skapar det snart ensidighet och fragmentisering, vilket öppnar för stor inre sekularisering och allmän godtycklighet.