Utan Gud i fokus blir kyrkorna tomma

Så är vi då inne i augusti. Tiotusentals svenskar har sedan midsommar samlats till de stora kristna sommarkonferenserna. Men medierna har som brukligt valt att hellre fokusera helt på andra typer av samlingar, ofta med långt färre deltagare än de konferenser som möts kring Jesus från Nasaret och på att förvandlas av honom.

Det är ändå fascinerande att de kristna mötesplatserna fortsätter att samla så stora skaror, år efter år, även i vår starkt sekulära kultur. Men än mer fascinerande är kanske den trend som motsvarande gudlösa samlingsplatser upplevt de senaste åren. Tendensen är knappast uppmuntrande för dem som förutspått den sköna nya värld där mänskligheten snart ska ha kastat av sig det religiösa oket.

Det går nämligen ganska motigt för de ateistiska mötesplatserna.

Många medier var härom året pigga på att rapportera om den nya trenden i USA med ”sekulära kyrkor”. Det var nya samlingar för folk som tappat intresset för religionen, men som ändå önskade ha en liknande typ av gemenskap. Därför startades i många städer sekulära samlingar med föredrag, allsång och lite fika. Välbekanta kyrkliga aktiviteter, men utan att behöva blanda in Gud i leken.

Det intressanta är att den här trenden toppade ganska fort, och även om andelen amerikaner som beskriver sig som ”utan religion” har ökat de senaste åren, så berättar tidskriften The Atlantic att antalet besökare på de sekulära söndagsträffarna nästan har halverats sedan 2016.

Att samlas till gudstjänst kan på ytan framstå som ganska snarlikt dessa ateistiska samlingar. Men en central dimension verkar ändå saknas i de gudlösa sammanhangen.

Flera av besökarna uppger att de söker något av den gemenskap som gått förlorad i det individualistiska projektet, som blivit allt starkare även i USA. Men avsaknad av religion tycks inte vara en tillräckligt stark motivation för att samla några större skaror en söndagseftermiddag i centrala New York. Det finns ju trots allt mängder av andra spännande alternativ för den som inte önskar besöka en kyrkolokal.

En ännu viktigare förklaring till motgångarna är att den kristna gemenskapen i sig har en dynamik som en gudlös motsvarighet aldrig kan ersätta. Den senare saknar den större berättelsen om människolivet, den utmaning som ett gudsmöte innebär, och framför allt den mening som evangeliet ger. Utan dessa finns det inte tillräckligt mycket kvar för att en verksamhet ska bära.

Som en forskare uttryckte det i The Atlantic: ”Man kan inte plocka ut lungorna och undra vad som ska hända med kroppen.”

Den större trenden pekar på att organiserad ateism är på tillbakagång. Förra årets Global Atheist Convention fick ställas in på grund av bristande intresse. Och det hastigt uppkomna fenomenet med sekulära kyrkor tycks följa kurvan upp som en sol – och ner som en pannkaka.

Detta väcker i sin tur två numera väl belagda insikter om vilka typer av verksamheter som i längden får svårt att uppbåda ett större intresse. Det gäller sekulära inrättningar som försöker stöpa om sig till församlingar. Men det gäller också församlingar som försöker stöpa om sig till sekulära inrättningar.

Båda dessa blir bara en skuggbild av den gemenskap med Gud och människor som vår tid famlar efter, och vars förebild vi kan läsa om i Apostlagärningarna.

Undervisningen, gemenskapen, måltiden och bönen – när alla dessa fungerar, då får nutidsmänniskan sina djupaste mänskliga behov mötta. Må kristenheten ha mod och uthållighet att förmedla detta.