Sveriges kyrkor kan fyllas igen
– om vi gör som Charlie Kirk

I Sverige finns det över 4 000 svensk­kyrkliga kyrkor och kapell. Där­utöver finns det tusentals missionshus, frikyrkor och andra byggnader ämnade för bön och gudstjänst. Det är lokaler som i bästa fall samlar några hundra personer varje söndag, men ofta endast samlar ett tiotal eller står helt tomma. Ett betydande antal kyrkor har dessutom avkristnats och blivit till bostadshus, biografer, restauranger eller ölbryggerier.

Samtidigt finns det en längtan hos många människor efter något större. Tv-serier om att ”söka kontakt” med avlidna släktingar väcker stort intresse, kändisar som utforskar vad som är meningen med livet blir till tv-program och musiker sjunger om att man försöker ”fylla sina dagar allt man kan, men att det ändå blir tomt”.

Och mitt i detta finns det en längtan hos många kristna om att kyrkorna återigen ska fyllas med människor som söker den levande Guden; att svenskarna inte längre ska bege sig till närmsta shoppingcenter om söndagarna, utan gå man ur huse för att tåga mot våra vackra kyrkor och rikta blicken mot det som är oförgängligt.

Då är frågan vad som krävs för att dessa två gruppers längtan ska mötas – hur svenskarna ska vilja gå till kyrkan igen. 

Det hjälper antagligen inte att, som vissa präster, säga att kristendomens Gud är densamme som islams Allah. Varför skulle människor då vara mer benägna att gå till en kyrka än en moské?

Det hjälper troligtvis inte heller att säga ”Du har fått allt om bakfoten, lille vän” när unga människor kommer till kyrkan och berättar att de i Bibeln läst om en Gud som talar om rätt och fel, inte tar lätt på synd och en gång i framtiden ska döma människor inför evigheten. 

Och det hjälper sannolikt inte heller att, som vissa teologer, säga att den som utifrån sin kristna tro vill förändra samhället (så att det präglas mer av bibliska värden) tillhör en ”extrem” rörelse.

Nej, om vi vill att kyrkorna ska fyllas igen behöver vi bli rakryggade och berätta vad som de facto står i Guds ord och vad han gjort i våra liv.

I stället för att titta ner i lunchbordet när kollegorna börjar håna Carolas ”barnsliga tro” kan vi lyfta på huvudet och säga vi har samma tro och att den är det bästa vi har.

I stället för att stå och gömma oss i ett hörn när församlingen ordnar lovsångs­event på stan kan vi välja att sträcka våra händer mot himlen och sjunga ut vår tacksamhet till Skaparen som om vi redan stod inför hans tron.

Och i stället för att byta samtalsämne när vännerna börjar prata om homosexualitet kan vi säga att vi tror att äktenskapet mellan man och kvinna är en fantastisk gåva som Gud gav människan i tidernas begynnelse.

Vi kan med andra ord göra lite mer som Charlie Kirk. Vi kan svara på de svåra frågorna efter bästa förmåga, med respekt för andras åsikter; vi kan säga vad vi tycker även om det ger oss stämpeln ”kontroversiell” eller ”extrem”; vi kan berätta vilket som är det viktigaste beslutet en människa behöver ta i livet. Vi kan vara beredda att dö för det vi tror på.

Ifall kyrkorna ska fyllas igen skulle vi även behöva vara lite mer som Charlies fru – Erika Kirk. Att mitt i den djupaste sorgen och besvikelsen välja att tjäna Gud; att hålla fast vid vår tro på Guds godhet även när vi inte förstår.

Jesus pratade om att tro behövs för att vi ska få se under, och ifall vi hade en sådan tro som Erika Kirk har skulle vi troligtvis få se både helanden och människor som blir befriade från mörker i våra kyrkor. 

Om vi vill se våra kyrkor fyllas igen behöver vi så klart också leva i omvändelse, bön, enhet och kärlek – men även hålla dörren öppen. När diverse högermänniskor öppnar sig för kristen tro i spåren av samhälls­utvecklingen eller Charlie Kirks död duger det inte vi avfärdar dem som ”kulturkristna”, utan liksom Jesus äter middag med dem som eliten förkastat. Precis som vi ska ha dörren öppen för newage:are, vänster­människor och klimataktivister.

Att vara modig, trosviss och obekväm är inte alltid enkelt när man är en jantelags-svenne. Men för Gud är inget omöjligt.