Det räcker med att snön – den som kommer som ett brev på posten varje år – börjar falla för att kvällstidningarna ska fyllas med diverse skrämselrubriker samt naturligtvis tips på hur man bäst klarar den hemska kylan. Och förvisso har natten varit rekordkall med temperaturer ner mot fyrtio grader i nordligaste Norrland, men i huvudstaden är den i skrivande stund cirka fem minusgrader. Och det tycks mig som om vi svenskar mer och mer tappat kontakten mer verkligheten. Jag menar, behöver vi verkligen kvällstidningarnas hjälp för att klä oss rätt när vintern kommer?
Ja, kanske är det så illa. Vi har ju, generellt, inte mycket kvar av den livsnödvändiga kontakten med verkligheten.
I stället skapar vi, med vårt bisarra genustänkande, en artificiell verklighet, anpassad efter vad som just nu anses trendigt, jämlikt och banbrytande.

I detta ingår kampen för att män ska kunna föda barn. Ja, visst är det skrattretande, men icke desto mindre förs en sådan diskussion just nu. Kvinnor som byter kön och blir män vill kunna behålla sina kvinnliga fortplantningsorgan. Att byta kön fullt ut kallar de häpnadsväckande nog för tvångssterilisering. I själva verket är det ju så att den som låter operera om sig till man och behåller sina kvinnliga fortplantningsorgan blir både kvinna och man på samma gång – eller ingetdera. Vad man i själva verket ställer krav på är alltså halva könsbyten, eftersom det ju kan hända att man vill ha barn längre fram i livet. Ett slags ångervecka, om man så vill. Jag kan just tänka mig att genusivrarna gnuggar händerna vid tanken på att vi äntligen ska få det där efterlängtade tredje könet – det blir för dem ett bevis för att det biologiska könet är ett påhitt. Äntligen kan män föda barn, hurra!
Men det kan de ju fortfarande inte. En gravid människa, hur skäggig hon än må vara, är fortfarande en kvinna, om än med penis och testiklar. Och jag tänker att det inte verkar finnas några begränsningar för hur innerligt gärna människan vill inta rollen som skaparen av allt liv. Men inte bara det. Vi vill också bestämma över döden. För i samma veva som en liten men högljudd lobbygrupp nu driver denna fråga, kommer också frågan om aktiv dödshjälp upp på agendan med jämna mellanrum.

På ytan är argumenten finputsade och förnuftiga, med människors rätt i fokus. Men bakom ytan sjuder galenskaperna. Vi vet redan att i de samhällen som anammat aktiv dödshjälp har det främst handlat om rätten att bestämma över andras liv. Och det finns ingen anledning att tro att det skulle bli annorlunda i Sverige. Människan är helt enkelt inte mäktig rollen att bestämma över liv och död. Vissa ting är helt enkelt för stora för oss. Det är verkligheten.
Det är en verklighet som många blundar för i dag. De som förnekar det biologiska könet och jublande hävdar att män kan föda barn. De som på fullt allvar tror att läkare och experter ska kunna avgöra vem som är värd att leva och vem som borde avlivas. De som vägrar inse att det finns saker och ting vi människor varken kan eller får ta kontroll över.

Bitte Assarmo är debattör och fri skribent.