Debatt
Svenska medier måste acceptera kritik även mot religiös ideologi
Det är ynkligt att svenska journalister och politiker inte accepterar kritik av en ideologi bara för att den är religiös, skriver låtskrivaren, artisten och författaren Ingemar Olsson.
Detta är en opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Det måste vara tillåtet att vara lika kritisk mot islam som mot vilken annan ideologi som helst.
I tv-programmet Agenda den 18 april intervjuade Anna Hedenmo den afghanska kvinnliga journalisten Bahar Sohaili. Dennas avslutande ord var att ”i ett land med muslimsk lag kan ingen överleva” (”Under sharia laws nobody can survive!”).
Sedan beskrev hon det fysiska och psykiska våld som religionen i Afghanistan utsätter människor för. Hon sade att det är värst där talibanerna har makten (”taliban” betyder student), att förtrycket drabbar alla, men kvinnor och barn hårdast.
–Det är deras [talibanernas] mentalitet och ideologi, sade Sohaili.
– Men det finns väl ändå en mildare sorts islam? invände Hedenmo.
– Det är bara en fasad, för att på sikt få mer inflytande, svarade Bahar Sohaili.
Och sedan kom den avslutande meningen – som fick stå oemotsagd:
– Det är omöjligt att leva i ett land med islamisk lag.
Någon vecka tidigare hade jag hört riksdagsmannen Richard Jomshof (SD) säga detsamma i ett annat program på SVT, ”30 minuter”:
– Islam är en avskyvärd ideologi och religion. Jag lider med människor som tvingas leva i sådana länder, sade han.
Men Jomshof blev omedelbart tillrättavisad av intervjuaren Anders Holmgren:
– Man måste skilja på islam och islamism. Religionsfrihet är en mänsklig rättighet, sade Holmgren.
Sverige, mellanmjölkens lagom-land, klarar inte mötet med en ideologi med absoluta anspråk. SVT:s Anders Holmgren vet kanske inte att den muslimska Kairodeklarationen (1990) bara accepterar FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (1948) med tillägget ”om man inte motsätter sig islam”.
Islam är en totalitär, religiös och politisk ideologi. Alltihop samtidigt. Det är ingen åsikt, det är faktum.
Svenska journalister och politiker försöker skilja på orden ”islam” och ”islamism”, och vill få det ena att beteckna religion och det andra politik. Minst tio av Anders Holmgrens 30 minuter ägnades åt att övertyga Richard Jomshof om just den saken. Men faktum är att Muhammed grundade sin religion efter en politisk och militär aktion mot Mekka för 1 400 år sedan.
Den kristna riksdagsgruppen inom Socialdemokraterna leds numera av en muslim, och Svenska kyrkans ärkebiskop har en teologisk sekreterare som i en nyskriven bok hävdar att Muhammed skulle kunna ses som en kristen profet. Muhammed själv skulle vända sig i sin grav om han visste.
I Sverige söker man dialog och utgår från att samtalspartnern talar sanning. När denne i stället använder taktik, ljuger och visar upp en vacker fasad, så som Bahar Sohaili beskrev i Agenda … Då blir det svårt.
Sameh Egyptson, som talar arabiska och är forskare inom interreligiösa relationer, skriver i en bok att islam tillämpar konsekvensetik: Allt som gagnar religionen är rätt.
Docent Rodney Åsberg, som levt en stor del av sitt liv i Pakistan, rapporterar att muslimska teologer slagit fast att Gud – Allah – kan ljuga. Det ingår i den gudomliga allmakten. Det är svårt att ha en dialog med en sådan ideologi. Richard Jomshof borde ha rätt att anse att den är ”vedervärdig”.
Men dialog är nödvändigt. Med alla. Jag samtalar gärna med både muslimer och sverigedemokrater. Och på vissa punkter är vi faktiskt överens. Det är oklokt att isolera och nonchalera, men lika dumt att blåögt acceptera.
Det är ynkligt att svenska journalister och politiker inte accepterar kritik av en ideologi bara för att den är religiös. Jag vet inte om det beror på rädsla eller okunskap, kanske både och. Det måste vara tillåtet att vara lika kritisk mot islam som mot vilken annan ideologi som helst.
Vi måste också inse att vissa ideologier aldrig kan bli ”lagom”; det ligger i deras mentalitet, som Bahar Sohaili sade om talibanerna i Agenda.
Heder åt Anna Hedenmo, som lät henne få sista ordet.
