Inom sociologin talar man ofta om det paradigmskifte som genomfördes i västvärlden under senare delen av 60-talet och under första halvan av 70-talet. Det brukar ibland kallas för den sexuella revolutionen.
Före 1965 fanns det näst intill en konsensus i västvärlden om det trogna och livslånga äktenskapet som ett ideal. Det fanns en allmän förväntan om att man väntade med att leva tillsammans till dess att man gifte sig. Några andra varianter av samlevnad än heterosexuellt äktenskap existerade inte. Sverige räknades som en av spjutspetsarna i den sexuella revolutionen och var ett av de första länderna att ändra lagstiftningen.
Fri abort infördes 1974. Det blev lättare att skilja sig. Äktenskapet blev inte enda samlevnadsformen, sambolagstiftningen infördes. 1980 tillsattes utredningen om registrerat partnerskap för homosexuella par.
Sex enbart för nöjes skull lanserades. I den vevan ville man släppa alla tabun när det gäller sexualiteten, det man hade lust för skulle vara tillåtet. Pornografi, prostitution, djursex, incest, homosexualitet – allt skulle vara tillåtet. Som en följd av den växande kvinnorörelsen nyktrade debatten till något, framförallt pornografi, prostitution och incest problematiserades och delvis kriminaliserades.
Utvecklingen var en följd av samhällets avkristning. Kristna kyrkor var kategoriskt emot utvecklingen.
Sexuella revolutionens agenda har delvis genomförts i samhället. Parförhållandet är idag ofta en tillfällig överenskommelse. Hur man reglerar relationen, vilket kön, varaktighet – är en fråga för individuella preferenser. Det finns ingen övergripande normbildning i samhället idag om äktenskap, varaktighet, trohet, heterosexualitet etc.
Det tycks vara så att sexuella revolutionens agenda har långt efteråt genomförts i delar av västvärldens kyrkor. Skilsmässor är idag nästan lika vanligt i kyrkorna som utanför. Abort problematiseras inte längre, eller i varje fall tystas ner. Samlevnad före äktenskapet ses inte längre som något problem i en hel del kristna kretsar. I flera stift i Svenska kyrkan kan man nu inte bli präst om man inte viger samkönade par.

Att ha Bibeln som vägledning för hur vi ska leva som kristna när det gäller samlevnad är inte längre självklart. Och vad Gud tycker, att leva ett liv som behagar Gud, tycks vara en fråga som har kommit på undantag – att jag ska få leva mitt liv som jag vill är den bärande idén. Var finns respekten för Guds helighet?
Det här skapar ett problem i ekumeniken och kristet samarbete när vi inte alls är överens om hur man lever som kristen. Det tar vi fasta på i Svenska Evangeliska Alliansen där vi samlas kring gemensamma övertygelser om både lära och liv. Man bör också tänka på att två av de fyra kyrkofamiljerna inom Sveriges Kristna Råd är den katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna. Där har inte sexuella revolutionen fått något genomslag varken när det gäller lära eller normbildning.
Den tystnad som råder både från vissa kristna ledare och vissa samfund kring sexuella revolutionens agenda – är uttryck för en kyrka där tidsanpassningen har blivit den högsta normen.