När legendariska komikerna i Monty Python gjorde filmen "Life of Brian" uppfattades den som ett hån mot Jesus. Men det ansågs att kristna måste tåla satir. Yttrandefriheten gäller också dem som vill driva med och förlöjliga religiösa personligheter och symboler.
Men när det gäller islam ska tydligen andra regler gälla. Massmedier beklagar att Google, som äger YouTube, inte stoppar och censurerar filmen "Innocence of muslims" som driver med profeten Muhammed. Plötsligt är det inte längre okej att driva med religiösa personer. Medier har gång på gång jämställt filmmakare med mördare. Svenska Dagbladet skrev över hela förstasidan "Extremisterna triggar varandra".
Det är alltså lika förkastligt att spela in en film som driver med Muhammed som att mörda människor, som ambassadör Christopher Stevens och hans medarbetare. Detta är inget annat än underkastelse inför islam och dess mest fundamentalistiska uttolkningar. Svenska medier står inte längre upp för den kristna västvärldens friheter, utan tycks mena att Koranen och andra muslimska traditioner ska ha företräde.

För mig är det självklart att vi ska försvara värderingarna som vuxit fram i väst sedan reformationen och upplysningen. Den viktigaste, och den som alltid först attackeras av diktaturer och extremister, är yttrande­friheten. Dödsfatwan mot Salman Rushdie, utfärdad av ayatollah Khomeini 1988, var ett strategiskt viktigt beslut för fundamentalisterna. Khomeini visste att den islamistiska revolutionen inte kunde spridas utan att yttrandefriheten ströps. Alla totalitära system kräver all makt över ordet för att bibehålla sitt grepp. Därför är yttrandefriheten så viktig att undergräva, inte minst i väst.

Det är mot denna bakgrund man ska se alla upprörda känslor i Mellanöstern mot mindre smickrande beskrivningar av profeten. Man vill med våld skrämma väst till tystnad.
Så får naturligtvis inte ske. Därför är det synnerligen glädjande att den franska satirtidningen Charlie Hebdo fortsätter att publicera teckningar med islam som tema. Alla tidningar och tidskrifter i västvärlden borde följa deras exempel. Ju fler karikatyrer av profeten som publiceras desto starkare kommer yttrande­friheten att gå ur denna strid.  Om Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten, SVT och TV4 tillsammans med övriga Europas och USA:s medieredaktioner publicerade Muhammedsatir, skulle extremisterna i öst snart inse att deras försök att strypa yttrandefriheten misslyckats.

En annan lika viktig poäng är att satir på muslimska företeelser ingenting annat demonstrerar än att muslimer är en del av vårt samhälle lika mycket som politiker, kungahus, kristna samfund, företagsledare och andra som vi skämtar om. Att försöka skilja ut islam som något för vilken speciella regler gäller, är bara att gå extremisternas ärenden och betrakta muslimer som segregerade och utanförstående. Att inte göra satir på Muhammed är att inte vilja integrera muslimer i Sverige, Europa och väst.
Det är hög tid för redaktioner och politiker att noga tänka igenom vilka intressen man går när man manar till lugn genom att underkasta sig våldsverkares och mördares önskemål.