Se människan men också synden

För tio år sedan dödade jag mitt första barn i en medicinsk abort. I stället föddes ett rum av mörker inombords. Ett rum jag inte ville vistas i och inte kunde beskriva med ord. Då omvärlden tydligt visade att det inte var något att bekymra sig om, låtsades jag som att det inte var något jag bekymrade mig om. Det var enklast så. Trodde jag. Men även om jag inte ville besöka det där otäcka inre rummet, besökte den inneboende mörka ångesten gärna mig. Så jag teg och led. Grät i min ensamhet. Stängde av. Sökte distraktion på krogen, i flyktiga bekantskaper, datorspel, tobak och allt annat jag kunde komma över. Två år efter aborten fick jag ett oväntat besök av en osynlig men starkt närvarande kraft som vibrerade av liv och kärlek. Det var i sista stund, när jag hade nått en existentiell botten och själen närapå hade förfrusit ihjäl. Det var en kraft som omslöt mig med gudomlig värme och presenterade sig med ett tydligt "Jag är". Som den mest självklara saken i världen. Ett år efteråt vågade jag mig till min lokala svenskkyrkliga församling. Där fanns en klok präst som tog den kristna tron och mig på allvar. Frågorna fick svar. Jag hittade hem.