Ett nytt bud ger jag er: att ni ska älska varandra. Så som jag har älskat er ska också ni älska varandra.
Johannesevangeliet 13:34

Världen idag

Se människan men också synden

Opinion · Publicerad 00:00, 14 jan 2013

För tio år sedan dödade jag mitt första barn i en medicinsk abort. I stället föddes ett rum av mörker inombords. Ett rum jag inte ville vistas i och inte kunde beskriva med ord. Då omvärlden tydligt visade att det inte var något att bekymra sig om, låtsades jag som att det inte var något jag bekymrade mig om. Det var enklast så. Trodde jag. Men även om jag inte ville besöka det där otäcka inre rummet, besökte den inneboende mörka ångesten gärna mig. Så jag teg och led. Grät i min ensamhet. Stängde av. Sökte distraktion på krogen, i flyktiga bekantskaper, datorspel, tobak och allt annat jag kunde komma över. Två år efter aborten fick jag ett oväntat besök av en osynlig men starkt närvarande kraft som vibrerade av liv och kärlek. Det var i sista stund, när jag hade nått en existentiell botten och själen närapå hade förfrusit ihjäl. Det var en kraft som omslöt mig med gudomlig värme och presenterade sig med ett tydligt "Jag är". Som den mest självklara saken i världen. Ett år efteråt vågade jag mig till min lokala svenskkyrkliga församling. Där fanns en klok präst som tog den kristna tron och mig på allvar. Frågorna fick svar. Jag hittade hem.

Ännu ett par år senare hann aborten ikapp mig. Omtöcknad av sorg, skuld och skam valde jag att bikta mig. Jag berättade allt. Om hur jag svek. Mig själv, min modersinstinkt, mitt vuxenansvar och mitt oskyldiga barn. Om hur omgivningen svek mig. Pressade till abort med falska löften om att det var den bästa och enklaste lösningen. Jag bad om förlåtelse och fick den avlösning som finns att få i Jesu namn. Tacksamheten var stor över att möta en präst som vågade se aborten för vad den var. Som inte försökte förminska och urskulda det faktum att jag hade avslutat ett människoliv. Men som inte heller fördömde mig som människa, utan tvärtom visade en genuin kärlek. Som upprättade mig.
Just genom att både våga tala sanning om vad en abort innebär och samtidigt förmedla den kärlek och förlåtelse som nåden erbjuder. Det gav mig möjligheten att lösa den konflikt som rådde mellan mitt samvete och världens förnekelse. Precis så visade Jesus själv att vi skulle bemöta människor.
När en äktenskapsbryterska läggs framför hans fötter och folket ropar på hämnd, hindrar han dem genom att säga att den är som fri från synd skall kasta den första stenen. Sedan förlåter han den förkrossade kvinnan. "Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer". Han förminskar inte allvaret i överträdelsen, utan understryker tvärtom den genom att benämna den och säga att hon inte ska göra om det. Men han kompromissar aldrig med hennes människovärde eller sin kärlek till henne.

Om Svenska kyrkan verkligen vill visa på Jesus i ord och handling, måste ledarskapet i form av präster och biskopar själva följa i sin Herres fotspår. Att mumla om etiska dilemman och "liv i vardande" för att slippa konfronteras med aborternas brutala verklighet, är ingenting annat än ett svek mot alla oss som har sårats av aborter. Bara genom att se verkligheten för vad den är och ta människor på allvar, går det att hjälpa dem att bli fria från det förflutnas bojor.

Nasrin Sjögren är student
och samhällsdebattör.

Tvåfrontskrig krävs för att stå emot dödshjälpsvågen

Ledare På europeisk nivå faller nu skymningen när det gäller frågan om eutanasi. Hitintills är det fyra... onsdag 14/4 00:10

Har du någon som ber för dig?

Vardagskrönika Min morfar flyttade till himlen när jag var elva år. De sista åren var han svag av sin sjukdom och... onsdag 14/4 00:10

Ett osannolikt men avslöjande samtal med en jordansk chaufför

Israelkommentar Att verkligheten och rapporterna från Israel sällan stämmer är vi här i Israel vana vid, men ibland...
Podcasts
Följ Världen idag i sociala medier