Ryssland och Turkiet som ockupationsmakter i Europa

Det just nu jordbävningsdrabbade Turkiet, tillsammans med det krigförande och invaderande Ryssland, är två europeiska länder som sticker ut på flera sätt. Framför allt handlar det om synnerligen auktoritära presidenter och politiska system som hela tiden agerar för att förhindra (Ryssland) eller försvåra (Turkiet) den inhemska oppositionen från möjligheter att över huvud taget kunna verka, agera och vinna val.

Som en närmast logisk konsekvens när det gäller de omfattande bristerna på mänskliga rättigheter, framför allt i Ryssland, är det också just dessa två stater som militärt ockuperar orättmätigt erövrade territorier från grannländer, detta i öppet brott mot den internationella rättsordningen och flera resolutioner från FN:s generalförsamling. 

Efter Sovjetunionens upplösning nyårsafton 1991 har Ryssland, steg för steg, försökt återta områden med betydande rysktalande befolkning. Även om man kan tala om att det rör sig om försök till territoriella återerövringar som långt ifrån återställer Sovjetunionens ursprungliga yta, innebär ändå det aggressiva militära agerandet att den laglösa vägen med att ockupera suveräna grannstaters områden ändå anträtts från rysk sida.

Det första exemplet härstammar redan innan det Moskvaledda kommunistiska imperiet kollapsat. Året var 1990 då Transnistrien förklarade sig som en så kallad autonom republik, i praktiken en Moskvastödd utbrytarrepublik, då man gjorde sig självständigt från den dåvarande sovjetiska socialistrepubliken Moldavien. På en långsmal landyta på dryga 40 kvadratmil mellan floden Dnestr och gränsen till Ukraina bor 400-500 000 invånare, inte helt klart hur många beroende på ifall det är transnistriska eller moldaviska myndigheter som räknar.

Ett regelrätt ryskt invasionskrig mot stora delar av grannlandet Georgien i Kaukasus ägde rum  i augusti 2008 och banade vägen för att de georgiska provinserna Abchazien (87 kvadratmil med dryga 300 000 invånare) och Sydossetien (dryga 50 000 invånare på 39 kvadratmil) förklarade sig som utbrytarrepubliker, i praktiken helt beroende av Putin-regimen. 

Vad som sedan snart 15 år fortgår i Georgien är alltså att nästan en femtedel (18 procent) av landets territorium befinner sig under Rysslands kontroll.

Med Rysslands ockupation av Krimhalvön 2014 förvandlades 260 kvadratmil (lite mindre än Dalarna) med dryga 2,3 miljoner invånare under rysk överhöghet, något som utvidgats efter att ryskstödda separatistiska grupper i februari 2014, för nu nio år sedan, började lägga under sig delar av Donbas-regionen i östra Ukraina. 

Sedan den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina inleddes för nu ett år sedan, den 24 februari 2022 – i syfte att erövra hela landet och utplåna Ukraina som en egen och självständig statsbildning i Europa – har ytterligare territorier, med runt tio miljoner invånare, lagts under rysk militär kontroll.

Efter Berlinmurens fall 1989 och Tysklands återförening året efter är det också förvånansvärt svagt politiskt fokus på att det fortfarande existerar en delad huvudstad i Europa och inom Europeiska unionen, EU. Sedan den turkiska invasionen 1974 av Cypern är nämligen huvudstaden Nicosia (Lefkosia på grekiska) splittrad i en nordlig turkcyptriotisk del och en sydlig grekcypriotisk.

Den avgörande andra omgången i Cyperns presidentval nyss, söndagen den 12 februari, då den tidigare utrikesministern och avhoppade kristdemokraten Nikos Christodoulides valdes, gick följdriktigt också närmast spårlöst förbi i svensk riksmedia – utan att få den uppmärksamhet ett EU-land förtjänar som till 36 procent är ockuperat av det på flera sätt just nu så omtalade Turkiet.