Det finns en minnesregel som brukar inpräntas vid varje kurs i brandsäkerhet. För att effektivt släcka en eld ska insatsen inte riktas mot de skrämmande lågorna. Man ska sikta lägre, mot lågornas bas; där finns eldens källa. Att bara spruta på själva lågorna gör inte stor nytta. Men när man riktar släckningsinsatsen mot rätt mål, så släcks också de lågor som är det synliga uttrycket för branden.
Detta gäller också på det ideologiska planet. Vår svenska nutid visar ständigt upp inslag som framstår som mycket märkliga, och ofta även djupt motsägelsefulla: Kvinnor som upplevt ett behov av att operera om sig till män, men som ändå ropar på skadestånd över att då inte längre kunna föda barn. Kulturpersoner som tar en insamlingsgala för flyktingar från kulturer med en traditionell familjesyn som tillfälle för en hbtq-demonstration med regnbågsflaggparad. Biskopar som vill gömma undan kristna symboler i kyrkan till förmån för muslimska sådana ifall islamiska sjömän skulle komma på besök.
Dessa är bara några av den senaste tidens exempel. Det finns fog för att bemöta alla dessa symptom i sak, men än viktigare är att försöka förstå vad som ligger till grund för dem. När vi har ringat in en brands orsak kan vi förstå var flammorna kommer ifrån, och då har vi också en möjlighet att släcka eldsvådan.
Roten till de normbrytande uttryck som flammar upp i vår sekulära samtidskultur är just den att ingen rot finns! Det sekulariserade Sverige har under många år gått i riktning mot att klippa av alla rötter i form av traditioner och förvärvad livsvisdom. Det har varit ett oklokt vägval.
Alla mänskliga kulturer har sina normsystem, som en hjälp för människor att leva tillsammans. Varje gång en norm bryts ner ersätts den av en ny. I vår kultur har hyperindividualismen blivit den norm som fått genomsyra hela samhället inom medier, politik, skolvärld och – tragiskt nog – även kyrka. Denna ideologi har smugit sig in i hela vår tillvaro, nästan utan att vi märkt det.
I åsynen av alla de spretiga uttryck som möter oss är det lätt att bli förfärad. Det är också en viktig känsla att behålla för att inte bli avtrubbad. Uttrycken behöver bemötas som så märkliga och ibland direkt destruktiva som de är. Det bästa sättet att hantera en eldsvåda är dock att rikta insatsen mot själva basen, och komma ihåg att alla dessa varianter av normbrytande uttryck i grunden bara är symptom för individualismen och den extrema betoningen på den enskildes rätt att i alla lägen få tillvaron anpassad efter sina akuta önskemål.
Den inställningen är naturligtvis en utopi. En människa kan fäkta hur mycket som helst för att slå sig fri från omvärlden. Ändå längtar vi djupast sett efter gemenskap. Ingen människa är en ö; vi behöver lära av och slipas mot varandra. Att försöka kapa alla band med omgivning och normer är inte vägen till sann frihet. En sådan filosofi bygger tvärtom en osäkerhetens kultur där ledarskap, empati och sann mognad tappas bort.
En sådan kultur bränner till slut ut sig själv. Vår målsättning måste därför vara att inte bara ondgöra oss över de flammor vi ser, utan ännu hellre ringa in, angripa och besegra den hyperindividualism som är brandens egentliga orsak.
Per Ewert
ledarsidan@varldenidag.se