Världsbandet U2 har just lämnat Sverige efter fyra spelningar. Det har varit en både omskriven och omtumlande visit. I skrivande stund tycks det ha varit ett rent misstag att ett skjutvapen fördes in i Globen och – om uttrycket tillåts – sköt upp söndagskvällens konsert. Men även om det den här gången inte fanns något direkt hot riktat mot U2 är det likväl så att bandets musik och budskap väcker reaktioner. Men också respekt.
U2 startade med två distinkta inriktningar som band. De var ett samhällsengagerat band och ett kristet band. Samtidigt hittade de tidigt en tilltalston som aldrig var kyrkligt tillrättalagd, utan slog an en ton som berörde en hel värld.
Bandet står och faller med sin karismatiske frontfigur Bono. 35 år som världsartist är en nästan outhärdlig utmaning att hantera, och även Bono har ibland halkat snett på vägen. Men han är samtidigt högst medveten om sitt behov av Guds nåd, och han förkunnar tydligt att hans och världens enda hopp är i Gud och i räddningen genom Jesus Kristus.
U2:s genomslagskraft påminner oss om en viktig sanning. Den som frimodigt står upp för och förmedlar sin kristna bekännelse blir respekterad, också av världen. Även den som inte delar Bonos tro ser glöden i hans liv. Och även om den glöden kan provocera, så attraherar den likafullt.
Den som i osäkerhet eller felriktad välvilja i stället smusslar undan eller devalverar sin kristna tro möts normalt av ointresse, och inte sällan förakt. Bonos texter och förkunnelse lämnar däremot ingen oberörd. Kanske främst för att han talar till världen, sådan som människor faktiskt upplever den.
Jag är bara en av många som länge fängslats av bandets musik och inspirerats av deras sätt att försöka leva i en fallen värld och samtidigt förkunna Guds rike. Jag var också en av dem som i söndags stod i kö i tre timmar i väntan på en länge emotsedd konsert, men till slut fick vända hemåt för att återvända till den framskjutna spelningen i går kväll.
En viktig poäng som jag skulle vilja förmedla från U2, och i synnerhet från Bono själv, är hur man kan se på sitt uppdrag som musiker och kulturperson. Bono förklarar i en intervju med Willow Creek-pastorn Bill Hybels: "Musiken är min gåva, och jag tackar Gud för att han gett den till mig."
Ett sätt att förvalta den gåva man fått är att följa den bön som Bono förmedlar i låten Gloria som sjöngs på måndagskvällens konsert:
Oh, Lord, if I had anything, anything at allI'd give it to you.
Kulturen är ett verktyg som ofta når in i utrymmen dit vanliga predikanter inte når. Tänk om ännu fler kristna musiker, författare och konstnärer skulle ta som kallelse att viga sitt artisteri till att förmedla det utmanande men samtidigt uppmuntrande budskapet att världen är fallen, men att det finns ett evangelium som verkligen befriar.
Den kristna tron lever hela tiden i spänningsfältet "redan nu – ännu inte". Bonos texter skildrar oftare världens trasighet, och det "ännu inte" där mänskligheten längtar efter att få se Guds rike stråla in och förvandla världen. U2:s konserter blir ofta till stunder av tillbedjan inför den Gud som många i publiken kanske inte känner, men på något vis ändå dras till genom bandets musik. Låt oss bevara den bilden som inspiration till varje kristen kulturarbetare, känd som okänd.
Per Ewert
ledarsidan@varldenidag.se