Att svenska medier rent generellt är negativt inställda till Israel är ingen nyhet. Från 1970-talet och framåt har media tagit på sig avsevärt suddigare glasögon när de skildrat den palestinska sidan än de starkt kritiskt slipade glas som använts när Israel granskas. En trolig delförklaring till detta är en vilja att stödja den part som framstår som svagare i konflikten. Denna ambition har dock lett till mycket märkliga avvägningar, såväl moraliskt som journalistiskt.
Många svenska nyhetsredaktioner har byggt in en så kritisk grundhållning gentemot Israel att den ofta tas som självskriven utgångspunkt. Aktuellts reportage i söndags om mordangreppen på enskilda israeler är bara ett exempel, där angriparen förvandlas till offer och vice versa. Här förklarade den förment neutrala intervjupersonen från Amnesty krasst, att nuläget beror på "ett utbrett övervåld från den israeliska sidan", medan den palestinska terror som det faktiskt handlar om gleds förbi i en bisats.
Ett annat återkommande grepp är insinuerande formuleringar eller direkta sakfel. Nuvarande våldsspiral sägs bero på palestinska farhågor om att Israel vill ta kontroll över al-Aqsamoskén, trots att påståendet saknar grund. Metoden är dock prövad och befunnen effektiv.
För ett antal år skrev jag en universitetsuppsats om mediebevakningen av händelserna kring den hasmoneiska tunneln år 1996, som följde ett liknande förlopp. Palestinska aktivister startade den gången våldsamma upplopp med förklaringen att Israel sprängt en tunnel under al-Aqsamoskén. Uppgiften var faktamässigt helt osaklig; sanningen var att Israel öppnat en uppgång för turister i bortre änden av en antik tunnel som inte någonstans gick under Tempelberget. De flesta svenska medier högg dock snabbt på betet och gick till skarpt angrepp mot Israel. De flesta rättade sig snart när korrekt information kommit, men då var skadan redan skedd. Aftonbladet var för övrigt den enda tidning som hela vägen höll fast vid ren desinformation.
Det positiva i dagsläget är dock att viktiga medieröster säger att nu får det vara nog. Både Erik Helmerson i DN och Maria Ludvigsson i Svenska Dagbladet har rutit ifrån mot den gravt vinklade rapporteringen. Sveriges Radio fälldes nyligen i Granskningsnämnden för antisemitiska frågor till Israels ambassadör, och både SVT och Sveriges Radio har behövt korrigera felaktiga sakuppgifter, presenterade för att framställa Israel i dålig dager. Mitt i den allmänna antiisraeliska tendensen inger dessa signaler ändå hopp.
2000-talets medievärld har en stor fördel jämfört med gångna tider, då medborgarna enbart hade de etablerade medierna att tillgå för information. Nätet ger numera var och en chansen att själv söka reda på, kontrollera och sprida korrekta fakta. Det är en möjlighet väl värd att ta tillvara.
Som reaktion på den förvrängda mediebevakningen har Israels ambassads hemsida i dagarna startat ett upprop riktat till vanliga svenskar som vill engagera sig för en sakligare nyhetsrapportering. Satsningen är både förståelig och berömlig. I en tillvaro där verkligheten förtigs, förnekas eller förvrids finns det bara ett sätt för sanningen att nå fram – att så många människor som möjligt höjer sin röst och talar ut den.
Per Ewert
ledarsidan@varldenidag.se