”Normalisering” med israeler är ett hot för palestinska araber

Den 19 maj genomfördes den första kommersiella direktflygningen mellan Förenade arabemiraten och Israel någonsin. Flygplanet, tillhörande den lilla gulfstatens nationella flygbolag Etihad Airways, transporterade 16 ton medicinsk utrustning till den palestinska myndigheten (PA), vars sjukvårdssystem har belastats hårt av covid-19.

Den historiska direktflygningen fick stor uppmärksamhet i Israel, där den tolkades som ytterligare ett exempel på hur landets relationer med arabvärlden sakta men säkert har förbättrats de senaste åren.

Glädjen blev dock kortvarig, då PA strax därefter uppgav att den inte hade för avsikt att ta emot biståndet. Försändelsen hade bara koordinerats med Israel och världshälsoorganisationen WHO, rapporterade arabiska medier, medan PA inte hade fått ta del av beslutsprocessen.

Biståndet tolkades därför av PA som en täckmantel för ”normaliseringen” av relationen mellan Förenade arabemiraten och Israel, vilket PA vägrade att delta i.

Den 9 juni landade ytterligare ett flygplan tillhörande Etihad Airways på Ben Gurion-flygplatsen, även detta innehållande medicinsk utrustning till PA, som återigen vägrade att ta emot biståndet.

Här vore det mycket lätt att skratta uppgivet åt palestiniernas unika förmåga att gång på gång skjuta sig själva i foten. Mitt under en pågående världsepidemi vägrar man att ta emot en gåva bestående av tonvis med medicinsk utrustning. Vilken imponerande dumhet!

Jag tror emellertid att PA:s agerande kan göras begripligt – utan att försvaras – då jag under årens lopp gång efter annan sett prov på exakt samma kontraproduktiva reaktion på det individuella planet i relationer mellan israeler och palestinier.

Bland israeliska judar, oavsett om de är religiösa eller sekulära, höger eller vänster, utgör vänskap med palestinier i princip ingen som helst social risk. Faktum är snarare att det uppfattas som en fjäder i hatten att man kan leva i fred och samförstånd med människor som är annorlunda. Extremisterna i Israel som motsätter sig all form av samexistens är försvinnande få, politiskt svaga och socialt isolerade.

För palestinier är det dock enormt riskfyllt att umgås öppet med israeler, då extremisterna i det palestinska samhället som motsätter sig all form av samexistens är fler och har både politisk makt och socialt inflytande. Sådana relationer kan på sin höjd tolereras, och även då bara om de håller en låg profil. Om de får uppmärksamhet i exempelvis sociala medier resulterar det omedelbart i fördömanden och hot.

Även om en relation indirekt gynnar palestinier, ja, till och med om dess primära syfte är att förbättra deras situation, finns det starka krafter i det palestinska samhället som betraktar alla relationer med israeler som ”normalisering”.

Enskilda palestinier som anklagas för ”normalisering” har egentligen inget annat val än att reagera som PA reagerade när Förenade arabemiraten gjorde en stor sak av att skicka sin generösa gåva via Israel: de drar sig snabbt undan och stänger av sina telefoner tills situationen har lugnat ner sig. Alternativet kan i värsta fall innebära en dödsdom.

Detta är förstås både enerverande och djupt beklämmande, men det är alltså i denna verklighet som alla palestinier tvingas navigera när de interagerar med israeler. Och om vi ska vara lite generösa är det mot bakgrund av denna verklighet som vi bör förstå PA:s agerande när man erbjuds bistånd via Israel och hela den muslimska världens dömande blickar är riktade mot den.