Macrons seger kommer inte minska splittringen i Frankrike

Den sittande franske presidenten Emmanuel Macron fick i söndagens val förtroende för ytterligare fem år som landets politiske ledare. Liksom i valet 2017 hette motståndaren i sista valomgången Marine Le Pen. Den här gången var siffrorna något jämnare – 58 procent för Macron, och 42 för Le Pen.

Dock var marginalen sannolikt större än vad de flesta bedömare räknat med.

Med Macrons seger fortsätter den europeiska politiken i upptrampade banor. Många höga politiker inom EU har mer eller mindre öppet stött EU-garanten Macron. En vinst för motstån­daren Le Pen hade varit en smäll för det europeiska samarbetet, jämförbar med brexitomröstningen och det brittiska utträdet ur unionen.

Det är därför många kommentarer nu talar om en ”lättnadens suck”.

Ingen tycks finna det an­märk­ningsvärt att premiärministrarna i Spanien och Portugal tillsammans med den tyske förbundskanslern några dagar före valet i den ledande franska tidningen Le Monde uppmanade det franska folket att lägga sin röst på Emmanuel Macron.

På hemmaplan kommer också mycket att bli sig likt. Macron har varit impopulär i breda folklager och under lång tid fram till pandemins undantagsregler mötts av omfattande demonstrationer, mot försämrade pensioner, uppluckrade arbetslivsregler, sänkta skatter för höginkomsttagare, försämrade villkor som främst drabbat landsbygd, arbetarklass och låginkomsttagare.

En tidigare tung aktör som fackföreningsrörelsen har drivit dessa frågor men har inte längre någon avgörande makt i vare sig Frankrike eller globalt.

Att Macron, trots det stora missnöjet, ändå klart vinner i andra valomgången visar att han har förmåga att mobilisera det stöd som behövs. I valet har motparten Marine Le Pen ständigt utpekats som högerextremist, vilket efter valet då kan sägas också om dryga 40 procent av Frankrikes befolkning.

Extremistanklagelserna gäller numera inte i första hand invandrarfrågan – där även Macron har en restriktiv linje med till exempel språkkrav för medborgarskap och stark betoning på försvar av EU:s gränser – utan just den EU-kritik och det missnöje med maktkoncentrationen till Bryssel, som Le Pen i växande grad blivit talesperson för.

Emmanuel Macron är en märklig politisk skapelse och man måste ställa frågan: Vilka är skaparna? Han rekryterades från den högsta globala finanseliten till den franska regeringen som 37-åring, fungerade som ekonomiminister i några år, hoppade av, startade utifrån ingenting rörelsen En Marche (På väg), ställde upp i presidentvalet 2017 – och vann landets högsta ämbete i sitt första val.

Två krafter har krävts för att göra detta möjligt: stora ekonomiska resurser och ett starkt mediestöd, det senare för att i lämpliga doser hylla den egna kandidaten och svartmåla motståndaren. Detta tycks vara ett oslagbart koncept, såväl i Frankrike som på andra håll.

Nu återstår att se om Macron också får framgång i de parlamentsval som ska hållas om några månader. Hans nystartade rörelse fick 2017 egen majoritet. Den bedriften blir svår att upprepa, men det osäkra säkerhetsläget kan bidra till att den omvalde presidenten Macron kan se fram emot en i parlamentet lugn femårsperiod.

Att det blir lugnt på gatorna är mindre säkert. Frankrike är en splittrad nation.