Den 1 januari 2015 är det 40 år sedan den nuvarande svenska abortlagen trädde i kraft. Sverige har nu, som enda land i Europa, fri abort upp till vecka 18. Fram till dess görs ingen särskild prövning av skälen till abort. Mellan vecka 18 och vecka 22 behöver Socialstyrelsen ge sitt godkännande, och gör det också i de allra flesta fall. Det gör oss till det mest abortliberala landet på vår kontinent.
Detta faktum uppmärksammar RFSU med en "aborträttsfestival" den här veckan. "Sverige har en fascinerande, rik, hoppfull men bitvis också mycket mörk sexualpolitisk historia", skriver organisationen på sin hemsida. Vad som är hoppfullt och vad som är mörkt i RFSU:s ögon är uppenbart. Men nog är det speciellt att ställa till med aborträttsfestival för att fira att 1 miljon barn har förvägrats livet i vårt land sedan fri abort infördes. Detta är det verkliga mörkret i sammanhanget.
"Om vi inte tillåter legala aborter leder det bara till illegala aborter", brukar det låta. Som om lagstiftningen inte påverkar antalet aborter. Men resonemanget utelämnar centrala fakta. På 1950-talet gjordes cirka 3.000 legala aborter och man räknar samtidigt med att ungefär 3.000 illegala aborter gjordes. Sammanlagt 6.000 aborter per år. Nu genomförs drygt 35.000 aborter varje år. Dessa siffror ska jämföras med att drygt 100.000 barn föds varje år. Närmare var fjärde graviditet slutar således i abort. När alla dessa siffror får sjunka in borde festyran rimligen komma av sig.
Lagstiftningar har en normerande funktion och påverkar handlingsmönster i ett samhälle. Hastighetsbegränsningar på våra vägar gör att folk inte kör lika fort. En del kör ändå för fort, men inte lika många. En restriktiv droglagstiftning gör att färre använder droger. En del gör det ändå, men inte lika många. En restriktiv abortlagstiftning skulle på samma sätt innebära att färre skulle göra abort. En del skulle förmodligen göra det ändå, men inte lika många. Den fria aborten har de facto inneburit att antalet aborter har mångdubblats.
Inte bara antalet aborter har förändrats sedan nuvarande lagstiftning trädde i kraft. Även synen på abort har förändrats. Det märks inte minst på språkbruket. Tidigare talades det om "fosterfördrivningar", men begreppet har – i syfte att avhumanisera det ofödda barnet – ändrats till "abort". Nu används dessutom begreppet "sexuell och reproduktiv hälsa" alltmer flitigt. För vem kan vara emot hälsa? Talet om "två skyddsvärda individer" – fostret och kvinnan – har förändrats till att nu nästan uteslutande handla om "kvinnans rätt till sin kropp". Det som skulle vara "en yttersta nödåtgärd" tillämpas nu i var fjärde graviditet. 40 år av fri abort har gjort att "det etiska dilemmat" förvandlats till en helig ko, som ingen får ifrågasätta. Samtalsklimatet är näst intill omöjligt.
När den fria aborten infördes var samvetsfriheten så självklar att man inte såg något behov av att lagstadga den. I en motion från 1975, som citerar ett utlåtande från socialutskottet, står det att läsa att riksdagen var enig om att "läkare och annan sjukvårdspersonal, som av etiska eller religiösa skäl har svårt att acceptera abortingrepp, skall slippa delta i verksamheten härmed, varför någon författningsmässig reglering av frågan inte är påkallad." I dag är samvetsfriheten allt annat än självklar. Nu verkar det tvärtom vara omöjligt att lagreglera samvetsfriheten. När ett antal partier i Kronobergs läns landsting bara andades tanken att utreda frågan om att låta vårdpersonal åberopa samvetsfrihet, ryckte RFSU ut med sitt fulla artilleri. Efter kraftfulla påtryckningar blev rädslan så stor att flera partier backade och motionen om en utredning röstades ned. Det säger inte bara något om politikers integritet, utan också om hur samtalsklimatet har förändrats på 40 år.
I stället för att ordna aborträttsfestival borde vi utlysa landssorg för alla de barn som har förvägrats livet i vårt land. Det finns inte anledning att fira, men att sörja.
Lukas Berggren
twitter.com/lukasberggren
ledarsidan@varldenidag.se
