Fem präster i Stockholms domkyrkoförsamling gick nyligen ut på DN Debatt (19/8) och menade att deras egen kyrka, och andra kyrkor, borde öppna upp för andra religioner och religionsuttryck. Artikeln inleds med två frågor. "Är alla religioner lika sanna eller äger vi kristna Sanningen? Ber judar, kristna och muslimer till samme Gud eller är tron på Jesus Kristus den enda möjliga vägen till frälsning?" Knappast några perifera frågor för en kristen kyrka. Domkyrkoprästerna väljer sedan att gå till frontalangrepp, dels mot tanken på absoluta sanningsanspråk, men också mot övertygelsen att Jesus är den enda vägen till Gud och frälsning.
Alla absoluta sanningsanspråk avfärdas med emfas. Vi får veta att den sortens anspråk inte bara är felaktiga, utan rentav onda. "Varje gång en religiös ledare gör anspråk på att förmedla absoluta sanningar och påstår att religionen eller Gud kräver blind lydnad, då blir religionen ond." De exemplifierar bland annat med kristnas tvångsdop av judar, förtryck av hinduer och krig mot muslimer. Påståendet måste ses som en skymf mot alla de kristna, som i denna stund förföljs, torteras, våldtas och slaktas i Syrien och Irak. De kristna i Mellanöstern dödas just på grund av att de inte vill avsäga sig sin tro på den absoluta sanningen att Jesus är den enda vägen till frälsning. Är de i själva verket onda?
Bortsett från att domkyrkoprästerna blandar ihop både äpplen (förmedling av absoluta sanningar), päron (krav på blind lydnad) och bananer (ondska), så är det ju intressant att notera hur de med sådan tvärsäkerhet fördömer varje form av tvärsäkerhet. Men det är ju ett av postmodernismens stora dilemman. Det blir svårt att tydligt hävda att "allt är relativt". Den postmoderna människa som vill vara konsekvent kan maximalt hävda att "nästan allt kan vara hyfsat relativt", för att inte falla i den egenhändigt grävda gropen.
Varje kristen ledare måste dra en tydlig gräns mellan religionsdialog och synkretism. Det första borde alla omfamna, det andra borde alla förkasta. Att samtala och föra dialog är en sak, att ge upp den kristna trons inneboende sanningsanspråk är en helt annan sak. Det vore i själva verket både obibliskt och intellektuellt ohederligt att blunda för faktiska skillnader och rena motstridigheter mellan olika religioner, till exempel i synen på Jesu person och i synen på frälsning.
Domkyrkoprästernas artikel suddar helt ut gränserna mellan religionsdialog och synkretism. Det mest långtgående exemplet är kanske när de lanserar tanken på att kristna kyrkors församlingshem borde öppnas upp för muslimsk fredagsbön. De slår dessutom fast – återigen väldigt självsäkert – att "... judar, kristna och muslimer vandrar mot samme Gud, var och en på sin egen väg". De lanserar därmed en ny slags flummig blandreligion, där Jesus inte längre är vägen till frälsning för alla människor.
Därför är det intressant att studera reaktionerna på prästernas utspel från Svenska kyrkans ledning. De präster som hävdar en klassisk, biblisk syn på äktenskapet brukar ju hotas med både reprimander, erinringar, domkapitel, avkragningar och en hel del annat. Så nog borde väl reaktionerna mot religionsblandande präster vara minst lika kraftfulla? Men icke. Tvärtom andas reaktionerna förståelse och sympati. Inga reprimander, inga hot om domkapitel, inget tal om avkragningar. Allt verkar vara helt i sin ordning.
Vid höstens kyrkomöte tar Svenska kyrkan ställning till om man ska införa vigselplikt för präster. De präster, som ser äktenskapet som en förening mellan en man och en kvinna, kommer då kanske ställas inför ett ultimatum; att antingen viga samkönade par, eller att fråntas sina prästämbeten. Eller åtminstone "fasas ut" ur Svenska kyrkan. "På sikt hoppas jag och många med mig att ingen ska behöva tänka tanken att det ens finns präster som inte vill utföra sitt ämbete", sa Olle Burell, gruppledare för Socialdemokraterna i kyrkomötet, till Världen idag när frågan om eventuell vigselplikt nyligen aktualiserades.
Att döma av reaktionerna verkar det således vara en självklar del av ämbetet att viga samkönade par, medan förkunnelsen om Jesus som enda vägen till frälsning alls inte är självklar. Det verkar vara helt i sin ordning att avfärda alla Bibelns sanningsanspråk, att förkasta Jesus som enda vägen till frälsning och vurma för synkretism. Ingen kommer döma dig och du kan lugnt fortsätta som andlig ledare. Men om du hävdar förekomsten av en absolut sanning är du ondskefull. Om du ser Jesus som enda vägen till Gud är du intolerant. Tror du dessutom på äktenskapet som en förening mellan man och kvinna, ja då ska du dömas i domkapitlet, gärna löpa gatlopp i media och avkragas från din prästtjänst. Domen från de som säger sig vilja inkludera allt och alla är ofta hård, men inte särskilt rättvis.
Lukas Berggren
ledarsidan@varldenidag.se